Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar samma skräck for ett verldsvälde som då; dermed blandade sig, liksom
vid Napoléons, föreställningen om en allt sjelfständigt inre lif förkrossande
despotism. Hvar det fans ett individuelt politiskt lif inom veridsdelen, reste
sig också detta med kraften af én spännfjäder som tryekes, inom Böhmens
och de kejserliga arfländernas ständer, inom det tyska rikets fursteverld och fria
riksstäder så väl som inom den holländska republiken och de konstitutionela
monarkierna, såsom England och Sverige. Och i bakgrunden för det hela stod
den religiösa striden, kastande allt mattare flammor upp öfver horisonten, intill
dess omsider, som i en utbrunnen krater, denna stora strid, som uppfylt hela
reformationstidhvarfvet, slocknade: dermed är religionskrigens tid för alltid förbi.
I denna mångartade kamp är det nu, som Gustaf Adolf ingripit och
slagit det afgörande slaget. Han är räddaren ur de faror, hvarmed romersk
kyrka och habsburgsk kejsarmakt så länge hotat verldsdelens frihet. Hvad
Moritz af Sachsen begynt i striden mot Karl V, hvad Willem och Maurits af
Oranien, hvad Elizabeth af England och Henri IV af Frankrike kämpat för,
när de genom ett långsamt arbete undergräfde Spaniens öfvermakt i Felipe
II:s tid, det fullbordade vår store konung, den siste och den störste i ledet af
kämparne för frihetens sak under reformationstidhvarfvet, när han genom sitt
tvååriga segertåg från Östersjön till Rhein och Alperna krossade Ferdinand II
och Tysklands katolska liga. Han har räddat protestantismen vid randen af
dess undergång, hau har för alltid löst Europa från fruktan för habsburgskt
verldsvälde och habsburgsk despotism. Från ett ofullbordadt verk ryckes han bort,
men hela utvecklingen efter den westfaliska freden visar hvad derur
framgått, det tretioåriga krigets verldshistoriska resultat. Reformationstidens stora
religiösa fråga, som förut i Augsburg, i Nantes eller Prag funnit blott en
tillfällig och lokal lösning, har nu på ett mera allsidigt och afgörande sätt blifvit
löst, och ur kampen mot en öfvermakt som hotat alla framgå också Europas
stater ordnade till ett statssystem, för hvilket ej längre skiljaktig
trosbekännelse, utan staternas egna syften äro bestämmande. Tyskland har icke,
det är sant, i denna kris fått sin stora inre fråga löst: det har ej uppnått
den inre enhet, mot hvilken onekligen den habsburgska kejsarmakten i
Ferdinand II:s dagar sträfvade. Den inre splittringen är tvärt om genom den
westfaliska freden ytterligare befäst — och ingenting visar i sjelfva verket
bättre, hvad Gustaf Adolfs förtidiga försvinnande från skådebanan inneburit
tör Tyskland — inen med protestantismen har Gustaf Adolf räddat ej blott
en religiös bekännelseform, utan sjelfva den kulturprincip, som oupphörligt
förverkligar sig i den nya tidens stat. Derigenom har han gifvit Tyskland
rådrum att utveckla sin enhet, när tiden dertill ändtligen var kommen, ur
protestantismens, ur den nationela och politiska frihetens anda. Han har räddat
<len germaniska stammens hufvudland från den ödsliga, allt äkta och sant
kulturlif qväfvande enhet, hvars apostlar i hans tid voro Ferdinand II:s
statsmän och Wallenstein med hans militärdespotism sida om sida med Loyolas
fanatiserade ljusskvgga lärjungar. Detta är och förblir Gustaf Adolfs odödliga
förtjenst om Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
