Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådant är Gustaf Adolfs anspråk på ett odödligt minne i verldens häfder;
lian bade redan förut förvärfvat detta minne i sitt eget lands. Från denna
ståndpunkt af historisk betraktelse kan Sverige med jemnmod se ned på den
missuppfattning, för hvilken Gustaf Adolfs verk så väl som hans personlighet varit
utsatta nästan ännu mera i vår samtid än i hans egen. Den har haft sin
orsak i en ensidig och öfverretad tysk nationalitetskänsla och skall med dess
öfverdrifter försvinna som ett förbifarande moln öfver den blanka sköldens vta.
När den historiska uppfattningen lyft sig till jemnhöjd med sitt föremål,
skall Gustaf Adolf för det tyska folket, liksom för dess största häfdatecknare,
en Leopold von Ranke, en Ludwig Häusser, alltid vara den germaniska
stammens ädlaste och upphöjdaste verldshistoriska personlighet och ej en i
Tyskland inträngd nordisk främling, hvars bild till och med tecknats genom
jem-fiirelsen med Dsjingiskan. Hans minne skall då också vara och förblifva
det bästa och starkaste foreningsbandet mellan de germaniska folken på begge
udorna om Östersjön.
Tyskland hade ej följt med det öfriga Europas politiska utveckling.
Medan grundvalarna till den nya tidens stat lagts i det katolska södern genom
kungliga envälden, såsom i Spanien och Frankrike, och i den protestantiska
norden genom fria författningar, såsom i England, Sverige och Nederländerna,
fortlefde ännu i det romerskt-tyska riket, när det sjuttonde århundradet ingick,
raedeltidsstaten i gammalt oförändradt skick.
Visserligen fans det i Tyskland liksom i Spauien och Frankrike en
monark i spetsen för samhället, men en valmonark, vald af kurfurstar och
bunden åf inskränkande handfastningar. Han prunkade med de romerska
l’æsarernes namn; han betraktade sig sjelf och betraktades af andra som
Con-stantinus’ och Karl den stores efterträdare; från deras tider hade han anspråk
]>i att anses som hela kristenhetens verldslige herre. Men den romersk-tyske
kejsaren var i grunden endast en medeltida länsherre, som sträckte sin spira,
ej öfver ett folk af undersåtar, utan öfver vasaller, hvilka sjelfva betraktade
sig som hans undersåtars rätta herrar. Beläningsrätten och en del andra
feodala höghetsrättigheter var allt, hvad som i verkligheten följde med Caesars
namn och Karl den stores krona. När i trots deraf kejsarens makt ändock
alltid betraktades som den största i Europa, berodde det derpå, att han
häfd-mässigt valdes iuom det habsburgska huset; i denna slägts tyska arfländer, i
ilen böhmiska kronans land och Ungarn, lågo de egentliga stöden för hans
makt. Der var han regent med en regents verkliga rättigheter, visserligen
också der inskränkt af ett stormans väl de, men ett adligt, ej som i det tyska
riket af ett furstligt. Om han varit enväldig herskare i alla dessa vidsträckta
länder från Östersjön till Adriatiska hafvet, från Rhein till Karpaterua, skulle
han varit Europas diktator. Komine det någonsin dertill, stode verldsdelens
frihet i fara, det var för alla tydligt.
Vid sidan af kejsaren fans det i det tyska riket också en riksdag, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
