Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlande. Det jemkande mellanpartiets tid syntes dem nu vara kommen; nu
var det den sachsiska freds- ocb medlingspolitiken, som trodde sig stå vid sitt
mål. I spetsen for hela det protestantiska Tyskland skulle ändtligen
kurfursten Johann Georg nu skrida till handling för att lösa den tyska frågau.
Men det blef en handling, honom och hans samvetsråd lik. Utan att sjelf
deltaga i striden tänkte han blott att begagna Gustaf Adolfs framgångar för
att afpressa kejsaren och de triumferande katolikerne de medgifvanden, som
hittills blifvit protestanterne förvägrade. Den beväpnade neutraliteten skulle
sätta honom sjelf i trygghet, under dess skygd skulle han åter kunna
upptaga sina ändlösa underhandlingar. Men underhandlingarnas tid var nu förbi,
och ingen af de kämpande ville inrymma neutralitet åt dem, hvilka striden
egentligen gälde, Gustaf Adolf lika litet som Ferdinand II och ligan. Den
sachsiska politikens försök att bilda ett väpnadt mellanparti skulle också blott
föra Gustaf Adolf framför Berlin och Tserclaes Tilly in i hjertat af den
sachsiske kurfurstens land.
Från februari till april (1631) varade detta de tyska protestanternes möte
för att bilda ett nytt »schmalkaldiskt förbund». Religion och politik drefvos
om k vart an na t på gammalt vis; ännu hade man tid att hålla religionssamtal
för att förlika de lutherska och reformerta bekännelserna, naturligtvis utan
att komma hvarandra närmare än förut. Man beslöt att fira bot- och
böndagar på samma gång, som man höll dryckeslag och gjorde sig glada dagar,
men man glömde att afsluta det formliga förbundet. Det enda, hvarom man
träffade fast öfverenskommelse, var att sätta sig på krigsfot: det bestämdes
nämligen, huru mycket manskap hvarje evangeliskt riksstånd skulle
uppställa, och hvad gärd som skulle utgöras för den händelse, att man en gång
skulle besluta sig för att afsluta ett förbund. Det var, om någonsin, till
det löjliga gränsande lialfva mått och steg. Och jemte detta lama försök
till en »defensionsförfattning upptog man också underhandlingar med
kejsaren och ligan om en »fredlig komposition». I samma andedrag, som man
hotade med rustningar, nästan bönföll man hos Ferdinand II om
restitutionsediktets upphäfvande och försäkrade, att man ej menade allvar med de förra:
de åsyftade ej något angrepp, utan blott försvar. Med den svenske konungen
ville man ej alls ha något att skaffa; de anbud han framstälde afvisades.
Han ej en gång omnämdes i mötets beslut: man låtsade ej känna hans tillvaro.
Men med lugn åsåg Gustaf Adolf den farliga lek med kriget, som utfördes
på mötet i Leipzig. Han hade sagt en gång om dessa furstar vid
rådsöfver-läggningama i Upsala: > Segrar jag, äro de mitt byte.» Deri uttalade sig
sakernas egen logik, obemängd af alla fraser. Dessutom fans det redan bland
de evangeliska ständerna ett parti, som ej längre lystrade till Sachsens
klenmodiga ord och ledning, utan i stället redan öppnat förbindelse med honom.
Dit hörde den behjertade landgrefve Wilhelm V af Hessen-Kassel och
herti-garne Wilhelm och Bernhard af Sachsen-Weimar, Christians af Anhalt
systersöner, de djerfvaste och mest begåfvade männen inom det evangeliska partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
