Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tyska protestanternes försök att på mötet i Leipzig upprätta ett nytt
evangeliskt förbund. Detta nya förbund hade en ännu beklagligare utgångy
än det schmalkaldiska haft i sin tid, och än den evangeliska unionen, hvars
ännu mera vanmäktige gengångare det var. Sin största betydelse har det
haft deri, att det åt Gustaf Adolfs uppträdande i Tyskland gifvit ett sista
rättfärdigande, ty mer än något annat bar det klart visat, att, om den tyska
protestantismen skulle räddas från undergång, räddningen ej kunde komma från
Tyskland sjelft.
Förgäfves hade de ledande protestantiska makterna, Sachsen och
Branden-borg, sökt begagna kejsarens förlägenhet genom förvecklingarna i
Regensburg för att vinna eftergifter i fråga om restitutionsediktet. Om verkligen
Ferdinand II kunnat förmås till sådana, är det mer än troligt, att han,
sedan Wallenstein nu ej mera förde hans härar, skulle hafva varit i stånd att
förena med sig mot Gustaf Adolf
åtminstone Sachsen, på samma sätt
som en gång skett mot Friedrich
V. Men hans ministrar i
Regensburg hade låtit höra, »att kejsaren
hellre ville lemna spira och tron
och gå i bara skjortan från allt
än släppa efter det minsta i fråga
om religionen; när konungen af
Sverige väl vore sin väg, kunde
lutheranerne göra sina kappsäckar
i ordning, de skulle ej heller mera
linna något herberge i riket». I
Regensburg hade man tegat härtill,
men ju segerrikare Gustaf Adolf
framträngde, desto högre steg
modet i Dresden och Berlin, och när
nu kejsaren och ligan snart äfven
uppfordrade till gemensam kamp mot den inträngande främlingen, svarade
helt plötsligt kurfursten Johann Georg af Sachseu, till hvilken numera hela
det protestantiska partiet blickade upp som till sin hufvudman och ledarer
att han efter förfådrens exempel ville kalla de evangeliska ständerna till en
gemensam öfverläggning: det förtryck, som öfvergick dem, vore olidligt. Så
blef efter föregående samråd med Brandenburg mötet i Leipzig saminankalladL
Det var ett svagt första steg till motstånd mot kejsaren, men derför var det
icke ett steg till förbund med Gustaf Adolf. Ty med honom ville dessa
protestantiska furstar ej ha något gemensamt; för dem var ej heller den svenske
konungen något annat än en i Tyskland inträngd främling. Hvad de
åsyftade var att samla alla evangeliska ständer, lutheranerne jemte återstoden
af de krossade reformerte, till ett tredje parti, som med vapen i hand,,
men neutralt, kunde intaga en afvaktaude ställning, sjelfständig, men för-
los, 104. Minnespenning 1031.
Hed ett af GustAf II Adolfs valspråk: Deo et victricibus
armis (Med Gud och segrande vapen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
