Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skickliga strategiska drag gjort sig till herre öfver det norra; för honom gälde
det att här släcka en upprorslåga, som lätt kunde sätta alla protestantiska
länder i brand. För Gustaf Adolf var Magdeburg ej blott nyckeln till
Tysklands söder och vester; for honom gälde det också att ej låta den ende
buuds-forvandt falla, som gifvit föredömet af fri och öppen auslutning till Sverige.
Förde han sin segrande här inom dess murar, hade han i hjertat af Tyskland
forvärfvat en militärisk stödjepunkt af lika stor betydelse, som Stralsund varit
på östersjökusten; öppen anslutning af de krigiska furstarne i Hessen och
Thuringen, med hvilka han stod i underhandling, var det första segerpris,
som vinkade. För Tilly deremot begynte, om han vek från Magdeburg med
oforrättadt ärende, ett nytt återtåg, och denna gång ej mot Glbe, utan mot
Weser eller Main, kanske mot Rhein eller Donau.
Hittills hade Magdeburg endast hållits i blockad af en mindre styrka;
fältmarskalken grefve Heinrich von Pappenheim, näst Wallenstein och Tserclaes
Tilly de katolska härarnas största namn, kejsarhärens »tappraste bland de tappre»,
var, såsom nämdt, den, som här fört befälet. Nu samlades hela den kejserliga
bären framför stadens murar under Tserclaes Tillys befäl; genom dagtingan
eller med storm, till hvad pris som helst, måste den betvingas, innan Gustaf Adolf
trängde närmare. Men om de kejserliga fältherrarnes ifver i angreppet växte
med hvaije ögonblick, stegrades också Gustaf Adolfs ifver att undsätta. Hans
kungliga ord stod i pant för Magdeburg. Det var ej blott fältherrens intresse,
som här talade; för den religiöse mannen och den ädle fursten var det tillika
en samvets- och hederssak att ej låta trosförvandten och bundsförvandten
duka under i den olika kampen. Och utan undsättning kunde utgången ej
i längden vara oviss, huru stort Magdeburgs rykte om ointaglighet också var
från de tider, då det i schmalkaldiska kriget trotsat Karl V:s härar.
Falkenberg, den svenske befälhafvaren, som ledde försvaret, hade ej hunnit värfva
mer än 800 man för den tillämnade svenska armekåren, innan staden blef
strängare innesluten; han hade redan i mars (1631) skrifvit, att hela besättningen,
friske och sjuke, ej utgjorde mer än 2000 till 3 000 man, och fienden räknade
mer än 30000. Stämningen i staden hade han skildrat i orden: Bei uns
ist wenig ratb; leben in diem»; krigsförråden hade begynt tryta, och man
böljade tvifla på undsättningen. I april hade alla utanverk måst uppgifvas,
till och med brohufvudet till elbebryggan. Skrifvelse på skrifvelse affärdades
till Gustaf Adolf.
Om undsättning gaf emellertid Gustaf Adolf tid efter annan
försäkringar, hvarigenom modet i staden höjdes, framför allt hos det herskande
demokratiska partiet, som verkstält den nyligen timade inre omstörtningen och
åvägabragt förbundet med Sverige. Andra partimän funnos också,
aristokratiskt och kejserligt sinnade; de deremot underblåste misstron och stodo i
hemligt förstånd med fienden utanför murarna. Om sin marsch till
Frankfurt hade konungen underrättat och betecknat den såsom en förberedelse till
undsättningen;, han uppmanade dervid staden att visa samma ståndaktighet,
som den visat mot Karl V och nu nyss förut mot Wallenstein; han ville lös
Sterige» historia. IV. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
