Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt kungliga ord, hade han skrifvit, men p& ett satt, som cj störtade dem
begge i förderfvet.
För att detta skulle blifva möjligt, var emellertid ett nödvändigt vilkor,
att de begge nordtyska kurfurstarne, ledame af leipzigmötet, Sachsen och
Brandenburg, räckte handen till medverkan. Huru skulle väl Gustaf Adolf
kunna våga en marsch mot Magdeburg eller en afgörande drabbning framfor
dess murar utan att vara försäkrad om de länder, genom hvilka marschen
nödvändigt måste gå? Skulle han väl våga att lemna åt leipzigförbundets
tvetydiga upphofsmän frihet att bakom hans rygg befasta sin beväpnade
neutralitet? Deras liksom alla protestanters välförstådda intresse var Magdeburgs
räddning; och kunde ej just Magdeburg gifva honom medlet i hand att spränga
denna neutralitet? Med godo eller med våld, Brandenburg och Sachsen måste
lemna honom fritt genomtåg och förena sina krafter med hans för det
gemensamma målet; sådan var Gustaf Adolfs tankegång. Intill dess detta skett,
voro i sjelfva verket hans händer bundna.
Men i Berlin och Dresden trodde man sig ännu allt jemt kunna i
spekulerande ro betrakta det stora skådespelet. Man glömde, att hvad som stod på
spel var ej blott Magdeburg, utan den egna och kanske den tyska
protestantismens tillvaro. Gustaf Adolfs alla föreställningar mötte döfva öron hos
leipzigförbundets ledare, hvilka dermed ännu en gång till fullo visade
verl-den, huru föga i sjelfva verket Tysklands protestanter voro i stånd att sjelfva
bereda sin räddning. Då öfverskar Gustaf Adolf knuten med svärdet. Han
ryckte fram för Berlin och dikterade den 4 (14) maj 1631 vid den preussiska
hufvudstadens portar ett förbundsfördrag med Brandenburg, alldeles som han
året förut framför Stettin dikterat förbundet med Pommern. Hans vilkor
voro hofsamma: månatlig penninghjelp till härens underhåll och inrymmandet
af fästningarna Ktistrin vid Warthe och Spandau vid Sprees och Havels
förening — landets båda hufvudfästningar — intill dess Magdeburg blifvit undsatt.
Trupper hade Brandenburg inga att lemna; det var sedan länge fullkomligt
afväpnadt.
Men kurfursten af Sachsen återstod, det protestantiska mellanpartiets
hufvudman. Utan honom kunde Gustaf Adolf i sjelfva verket ingenting
afgörande uträtta till Magdeburgs räddning. Hans land måste stå honom öppet,
ty genom Sachsen gick enda säkra vägen fram till staden; hans här måste
förstärka den svenska, om den jemnstark skulle kunna möta den kejserliga,
ty den armé, konungen förde i fält mot Tserclaes Tilly, uppgick ej till mer än
hälften af dennes, och svårigheten var här så mycket större, som anslutningen
måste ske frivilligt, ty Johann Georg af Sachsen kunde ej med vapen tvingas
till förbund såsom Georg Wilhelm af Brandenburg eller Bogislav af Pommern:
den här han kommenderade var nära jemnstark med konungens egen.
Fåfängt bestormade emellertid Gustaf Adolf den sachsiske kurfursten
med beskickning efter beskickning. Han förblef döf för alla föreställningar
om den gemensamma faran, i fall Magdeburg dukade under. Sin vana trogen,
uppsköt han i det längsta svaret på konungens fordringar och anbud. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
