Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ändtligen anlände, dagtecknadt den 10 (20) maj 1631, var de långa
omsvepens korta mening den, att han hvarken kunde lemna det bistånd
konungen begärde, ej heller inrymma honom öfvergången öfver Elbe vid
Witten-berg, såsom han fordrat. Johann Georg var allt jemt fången i sin villa, att
kejsaren skulle af leipzigmötets föreställningar och halfva hot låta förmå sig
till restitutionsediktets återkallande; han ville ej förderfva sin sak i Wienr
och han talade derför vackert om de dyra pligtema mot kejsaren och riket,
som förbjödo honom att inlåta sig i förbindelse med främlingen, konungen
af Sverige. Men för Gustaf Adolf var inrymmandet af elbepasset vid
Witten-berg af afgörande vigt^ Landet på högra flodstranden var fullständigt
öde-lagdt, och norr ut fans ingen brygga, som kunde föra öfver till det på venstra
stranden belägna Magdeburg. Närmaste brygga i söder var den vid
Witten-berg; här gick den rätta undsättningsvägen.
Kurfurstens afslående svar träffade Gustaf Adolf i Potsdam, der han
brinnande af otålighet afvaktat det. Hans förtrupper hade redan varit sedda
så långt på väg mot Wittenberg som vid Zerbst; han hade låtit dem gå i
förväg, hängifvande sig åt förhoppningen, att kurfursten dock i sista
ögonblicket skulle fatta ett manligt beslut och ej tillåta Magdeburgs fall. Men
Johann Georgs svar släckte allt hopp. Ensam kunde Gustaf Adolf ej våga
en kamp mot öfvermakten; det hade varit att för Magdeburg uppoffra
protestantismens sista framtidshopp. Det enda, som återstod för honom, var att i
svaret till kurfursten (den 12 (22) maj) genom högtidlig insaga göra honom,
de tyska protestanternes ledare, ansvarig för det olycksöde, som kunde träffa
Magdeburg, medan han sjelf förklarade sig vilja på den enda väg, som ännu
stod honom öppen, utmed Havel i nordlig riktning tränga fram mot Elbe för
att för staden göra, hvad ännu göras kunde.
Men Magdeburgs öde var då redan afgjordt. Samma dag, som Johann
Georg gifvit sitt svar, var det redan fallet, och tillika hade staden med
exempellöst barbari blifvit sköflad och offrad åt lågorna. Af det stolta
Magdeburg, den folkrikaste och mäktigaste af Nordtysklands fria städer, en gång
de sachsiska kejsarnes residensstad, återstod ej annat än en ruinhög.
Ju mera Gustaf Adolfs här nalkats, desto häftigare hade den kejserliga
härens angrepp blifvit. Från den 7 (17) maj dånade en oafbruten
kanoneld mot staden; den växte oupphörligt i styrka, medan elden från murar och
vallar allt mera mattades, ty krutförråden hade börjat tryta för de
belägrade. Samtidigt uppfordrades staden till frivillig underkastelse; Tserclaes Tilly
hade upprepade gånger manat härtill, varnande för följderna af en storm, i
fall det komme derhän, men alla hans anbud hade afvisats. Nu kom på
bombarderingens andra dag, midt under kanonelden, å nyo en kejserlig
parla-mentär och uppfordrade för sista gången till dagtingan. Borgerskapet, hördt
i qvarteren, vacklade; somliga gåfvo allt förloradt, andra ville slås till sista
blodsdroppen. De tolf predikanterne eldade till motstånd, lika så Didrik von
Falkenberg, den tappre svenske befålhafvaren, som hvarje ögonblick väntade
se Gustaf Adolf anrycka; ännu den 1 maj hade han nämligen mottagit bud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
