Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallensteinska hären mot Stralsund och sedan mot Gustaf Adolf i Preussen.
Kestitutionsediktet hade jagat den stränge protestanten — han kallades af
katolikerne »den protestantiske kapucinen» — ur de kejserliges led; ifrigt
omfattande tanken på ett nationelt tyskt mellanparti, hade han så gått i
sachsisk tjenst. Han var nu öfverbefälhafvare for den sachsiska hären. Det var
betecknande för hela ställningen, att denne man nu skulle kämpa vid Gustaf
Adolfs sida.
Efter detta forbunds afslutande är Gustaf Adolfs ställning i Tyskland en
helt annan än förut. Han har uppnått sitt mål och står nu i spetsen för hela
det protestantiska partiet. För ingen är han numera främlingen från norden;
han för den ena hälften af Tyskland till strid mot den andra. Ferdinand II och
den katolska ligan, Gustaf Adolf och det evangeliska förbundet skola nu mötas.
Kriget antager dermed helt andra och större förhållanden än förut. Det är
ej längre vid pass och floder, inom befästa läger, som striden föres.
Jemn-stark äfven till antal, kan han nu våga möta sin motståndare på öppna fältet.
Händelserna utveckla sig härefter med stor hastighet. På båda sidor
känner man, att ett afgörande är förestående. Den 3 (13) september 1631
hade Tserclaes Tilly och Fiirstenberg under oupphörliga ödeläggelser nått fram
till Leipzig och uppslagit sitt läger vid dess murar. Förstäderna uppgingo i
lågor; efter ett dygns bombardering dagtingade staden, hotad med
Magde-burgs öde; äfven det fasta Pleissenburg, Leipzigs såsom ointagligt ansedda
citadell, uppfördt efter mönstret af Milanos, öppnade sina portar. Men samma
dag hade också Gustaf Adolf förenat sin här med den sachsiska; vid Duben
rar det, som de begge härarna möttes, och här hölls en mönstring inför
konungen och de begge kurfurstarne — ty Georg Wilhelm af Brandenburg följde
med i egen person, fast utan här. Det hade varit ett storartadt uppträde.
Härarna hade kommit hvarandra till möte i full slagordning, den nyvärfvade
sachsiska i präktiga uniformer och vapen, prunkande med all tidens militära
ståt, i synnerhet rytteriet, som på medeltidsvis ännu bar fullständiga
rustningar och äfven bland de simple i ledet räknade män af adel — den svenska,
i bjert motsats dertill, med drägterna slitna och trasiga, vapnen oblänkta och
höljd i stoft och dam efter ett nattläger på nyplöjda fält. Skilnaden mellan
dessa härar var emellertid, som det snart skulle visa sig, ej blott en yttre,
utan en vida väsentligare: den ena, som vann priset vid revyen, var en
parad-armé af rekryter, den andra en härdad fältarmé af verldens första krigare
under dess förste fältherre.
Redan kände man i lägret vid Dtiben, att Leipzig dagtingat, och ett
krigsråd hölls omedelbart efter mönstringen. Gustaf Adolf var betänksam.
Han förestälde, att två kurfurstehattar stodo på spel i händelse af en förlorad
batalj. För sin egen krona var han ej rädd: den kunde alltid skyddas bakom
Östersjöns vallgraf. Men hans närvaro hade verkat derhän, att de begge
annars så klenmodiga kurfurstarne nu fattat mod och manade till drabbning.
Beslutet blef, att de förenade med samlad makt skulle rycka fram mot Leipzig
och erbjuda Tserclaes Tilly fältslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
