Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För Gustaf Adolf var denna seger bekröningen af alla hans föregående
framgångar, uppfyllelsen af hans djerfvaste hopp. Främlingen med
främlings-hären, som i juni 1630 landat i Pommern såsom Tysklands befriare, men hvars
hjelpande hand ingen velat eller vågat emottaga, stod nu i hjertat af det romerska
riket, helsad med jubel af befriade furstar och folk. I Wiens hofborg darrade
Jian, som senast uppburit det habsburgska husets verldsomfattande planer, vid
tanken på, att segraren kunde åter kalla de kejserliga arfländernas kufvade
protestanter i vapen och gå löst på kejsarstaden; Sydtysklands kyrkofurstar
vågade knapt längre stanna i sina residens af fruktan, att han kunde vända
sig mot ligans länder. En stolt segerkänsla gick genom hela den
protestantiska verlden, och den hade sin genklang inom den katolska så vidt, som
skräcken för huset Habsburgs öfvermakt hade sträckt sig.
Huru skulle nu Gustaf Adolf fullfölja sin seger? Mot hvilken af de båda
motståndame skulle han yända sig? Skulle han framför Wiens portar
diktera freden för Ferdinand II, eller skulle han följa Tserclaes Tilly i vester
och krossa ligan i dess egen härd? Det var den vigtiga fråga, som kom till
afgörande i det krigsråd, hvilket åtta dagar efter slaget hölls i Halle.
Konungen valde här att sjelf gå mot den ligistiska makten; åt kurfursten af Sachsen
öfverlemnade han angreppet på kejsaren; hufvudledningen af kriget —
direc-torium belli — förbehöll han åt sig såsom alltid.
Detta beslut, så ofta klandradt, var otvifvelaktigt afgörande för krigets
hela följande gång. — Närmast syntes ligga, att Gustaf Adolf skulle ha ryckt
in i Böhmen och derifrån raka vägen till Wien. Denna mening hade Gustaf
Horn förfäktat i krigsrådet. Axel Oxenstjerna delade den; ännu 19 år derefter
uttryckte han en gång i svenska riksrådet sitt beklagande, att så ej skett:
dermed skulle hela kriget varit afgjordt. Afven i den historiska literaturen har
denna mening haft en återklang; det största fel, Gustaf Adolf begått under
hela sin lysande fältherrebana, skulle varit, att han ej 1631 utförde, hvad
Napoleon gjorde 1805 och 1809: han nöjde sig sjelf med biuppgiften och
lem-nade hufvuduppgiften åt en biperson.
Men konungen såg djupare. I verkligheten låg afgörandet icke i de
kejserliga arfländerna, utan inom riket. Wien var ej heller i Gustaf Adolfs
dagar Österrikes hufvudstad på samma sätt som i Napoléons. Karl X Gustaf
eröfrade två gånger Varsjav och var dock ej herre öfver Polen; lika litet
skulle Gustaf Adolf i Wien varit Österrikes. Der en här fans, der var
mak-teus medelpunkt, och W’allenstein kunde äfven i hans rygg ha skapat sin nya
har. Och kunde väl Gustaf Adolf åt den slagne vid Breitenfeld ha anförtrott
fälttåget mot en sådan härförare, som dock Tserclaes Tilly var i bredd med
Johann Georg eller Arnim? Kunde han väl dessutom låta leipzigförbundets
upphofsman befästa detta genom ett sjelfständigt uppträdande i Sydtyskland?
Var det då för Sachsen och det tyska mellanpartiet, han vunnit sin seger?
Här var ej heller blott fråga om ett fälttåg; millioner trosförvandter, som
allt sedan det pfalziska krigets första år suckat under ett oerhördt förtryck,
väntade på förlossning. Skulle han väl åt en annan lemna befriarens rol och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
