Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Wallenstein; den i Regensburg uppoffrade diktatorn var nu den ende,
till hvilken han kunde sätta sin lit. Och liksom förr en gång hade
Wallenstein stampat en ny här ur marken: i samma dagar som Gustaf Adolf ryckt
in i Munchen, hade han redan jagat Johann Georg och Arnim från Prag;
inom en månad derefter voro sachsarne fullständigt utmanövrerade från
Bohmen. Dermed var Gustaf Adolfs hela fälttågsplan tilliutetgjord, ty
slutmålet kunde ej vara något annat än att, under förutsättning, att den
sachsiska hären förmådde hålla sig, der den stod, utefter Donau rycka fram till
Wien och der sluta kriget. Men Wallensteins uppträdande och den sachsiske
bundsförvandtens återtåg hade nu gjort detta omöjligt; hela det baierska
fälttåget kom i stället att synas nästan som ett strategiskt fel. Den fiende, som
väntade honom, var också en långt farligare än den, som nyss blifvit krossad.
Han kämpade ej endast med krigets vapen på slagfältet; han hade alltid till
sitt förfogande de för ändamålen mest passande medlen. Gustaf Adolf kände
bonom väl. När efter afsättningen i Regensburg Wallenstein, glödande af
harm och hämd, dragit sig tillbaka till Böhmen, hade han ej tvekat att genom
sina forna trosförvandter, de böhmiska emigranter, som han sjelf varit med
om att förjaga, söka träda i förbindelse med Gustaf Adolf. Då hade hans
mening varit att genom den svenske konungen återvinna, hvad han förlorat;
då hade han förklarat sig beredd att med en svensk hjelpkår gå mot Wien
och störta Ferdinand II från kejsartronen. Gustaf Adolf hade i det afgörande
ögonblicket efter slaget vid Breitenfeld dragit sig tillbaka fråu den tvetydiga
och för honom till slut omöjliga förbindelsen med denne man. Dervid hade
då Wallenstein plötsligt slagit om och i stället föreskrifvit Ferdinand II sina
vilkor för att stödja hans tron och utjaga Gustaf Adolf från Tyskland. Det
vigtigaste af dessa Wallensteins vilkor vid återtagandet af öfverbefälet —
de kunna för öfrigt sammanfattas i en fullständig militärdiktatur öfver
tyska riket, bland hvars furstar han efter slutadt värf skulle inträda — var,
att kejsaren uppgaf restitutionsediktet och i generalens hand lemnade fullmakt
att på grundvalen af denna inrymmelse träffa öfverenskommelser med de
protestantiska furstarne. Han kunde alltså nu bjuda det tyska mellanpartiet
uppfyllandet af dess fordringar. Och detta var just hvad han gjorde, när
han öppnade striden med dess hufvudman, kurfursten Johann Georg af Sachsen.
Medan han slog till med den ena handen, vinkade han med en fredsurkund
i den andra, hvars första punkt var restitutionsediktets återkallande. Detta
var hans första stora lockmedel; för öfrigt erbjöd han kurfursten att sjelf fylla
i urkunden, hvad andra vilkor han önskade.
För Gustaf Adolf låg häri en oerhörd fara. Om Tserclaes Tilly haft en
sådan fullmakt, aldrig hade Johann Georg blifvit Gustaf Adolfs bundsförvandt.
Skulle han väl nu kunna motstå lockelsen?
Allt detta gjorde, att Gustaf Adolf plötsligt i juni 1632 bröt upp från
ofre Schwaben, dit han kommit från Baiern för att kufva en farlig resning
inom den katolska befolkningen. Hans marsch gick åter öfver donaubryggan
vid Donauwörth upp till Nviruberg. Den hade ett dubbelt syfte, dels att hindra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
