Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han skulle sjelf i spetsen för sin här göra honom ett besök i Paris. Yttrat
dem har han näppeligen.
På en ödslig högslätt, der i söder Alperna resa sina snöhölj da spetsar
ur fjerran och begränsa synranden, ligger Baierns hufvudstad Muneken,
»den gyllene sadeln på en mager klippare», såsom Gustaf Adolf skämtande
uttryckte sig. Det var då ej samma stora stad som i våra dagar; den
räknade då blott 20 000 invånare, men den var starkt befäst; ännu aldrig hade
den sett en eröfrare. Höga ringmurar från kejsar Ludwig Bairarens tider,
krönta med tinnar och späckade med tinnade torn, omgåfvo den; der utanför
voro nyare skansar uppförda af Maximilian; ett starkt brohufvud
försvarade bryggan öfver Isar. Men det kunde ej vara tal om motstånd, när Gustaf
Adolf nalkades. En obeskriflig ångest bemäktigade sig sinnena. Magdeburgs
förstöring för ett år sedan stod för allas tankar; man trodde, att Gustaf
Adolf här skulle taga vedergällning. Maximilian hade, lemnande sitt land,
åt den franske gesandten anförtrott sin hufvudstad, och först denne, sedan
Miinchens borgmästare och råd kommo konungen till möte för att anropa
honom om skonsamhet. Hans fordran var stadens fullständiga och frivilliga
underkastelse, och då dess nycklar blifvit honom öfverlemnade, höll han en
af de första dagarna i maj 1632 öfver isarbryggan ett glänsande intåg i
Munchen. Friedrich Y af Böhmen-Pfalz och en stab af evangeliska furstar
omgåfvo honom vid denna inryckning i ligans hufvudstad. Det var, som om den
evangeliska unionen nu genom Gustaf Adolf ändtligen också firade en triumf.
Efter tolf års landsflykt residerade den förjagade pfalzaren jemte den nordiske
konungen i siu frän des och motståndares hufvudstad, i hans eget slott. Det
hade berott på honom sjelf att återvända till sin hufvudstad Heidelberg, men
unionens hufvudman var sig lik: han vägrade gifva lutheranerne lika rätt med
kalvinisterne och åt Gustaf Adolf inrymma landets fasta platser. Konungen
behöll då Pfalz tills vidare.
I tre veckor dröjde Gustaf Adolf i Munchen. Han utskref en stor
brandskatt, men hans uppförande var mildt, och skräcken försvann snart. Han
förbjöd allt störande af den katolska gudstjensten, och sjelf besökte han en katolsk
mässa i Vårfrukyrkan och hos jesuiterne; han disputerade der med en af
fäderne på latin. I Augsburg hade han låtit sin hofpredikant Fabricius predika
mot t rosförföljelse: Gud fordrade frivillig tillbedjan, och ingen borde tvingas
till samvetet. Sådan visar sig Gustaf Adolf, när han stod på höjden af sin
bana. Han var nu ej mer den ofördragsamme från 1617 års riksdag, som
utfärdat de svenska kättaredikten. Hans sunda blick hade tagit ut sin rätt och
höjt honom öfver de religiösa lidelsernas tummel.
I Munchen hade Gustaf Adolf nått sin lyckas middagshöjd. Tyskland
låg för hans fotter; hans makt sträckte sig från Alperna till Ishafvet.
Alppassens ingångar voro i hans händer, och Italien fruktade för en ny
nordisk-invasion. Men medan han stod i Baiern, var det också, som han såg de moln
samla sig vid synranden, hvilka snart hotade att fördunkla hans lyckostjerna.
Kejsaren hade efter Tillys och ligans nederlag vid Breitenfeld åter vändt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
