Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funno de redan det svenska lagret fårdigt. Kurfursten ville våga ett
angrepp, Wallenstein afböjde; hans folk var ej öfvadt nog för att mäta sig med
den svenska hären, sade han. Afven han beslöt sig för att förlägga sin bär
inom ett befäst läger. Han hade hemtat lärdomar af Tserelaes Tillys olyckor;
han ville nu kämpa mot Gustaf Adolf med hans egna medel.
Den förenade katolska hären tågade alltså förbi Ntirnberg och intog på
halfannan mils afståud der ifrån, vid venstra stranden af Rednitzfloden, sin fasta
ställning. Efter ett par dagars arbete uppväxte här ett läger, hvars like knapt
förut varit sedt. Det höll två och en half tyska mil i omfång och var
om-gifvet af vall och graf, hela byar voro intagna inom dess linie; midt igenom
flöt den lilla Biberbäcken och delade det i två hälfter. Rednitzfloden
betäckte dess front; på en skogbevuxen höjd, ömgifven af skansar och
förhuggningar, låg lägrets fastaste punkt, den gamla borgruinen Altenberg eller
Burg-stall, som till skilnad från lägrets öfriga skansar bar namnet Alte veste.
Denna punkt var ställningens nyckel; här i närheten hade öfverfaltherren
sjelf uppslagit sitt tält. Hans syfte var tydligt; han ville hålla Gustaf Adolf
fast i Nurnberg och afskära honom vägen tillbaka mot norr; han ville spela
Fabius Cunctator, som från höjderna förledde Hannibal till utmattande
rörelser för att omsider komma med dråpslaget. Krigshändelserna vid
Ntirn-berg utgjorde också en tid bortåt endast skärmytslingar om proviant och
furage. Men härunder växte nöden på båda sidor; störst blef den, der det
största antalet menniskor var samladt, i sjelfva Ntirnberg. Hit samlades, den
ena efter den andra af de svenska armekårerna, som konungen kallat till hjelp:
Axel Oxenstjerna kom från rheintrakten med den nya här, han skapat i Mainz.
Johan Baner från donautrakterna, Gustaf Horn, hertigarne af Sachsen-Weimar
och landgrefve Wilhelm af Hessen stötte också till. Man såg, när nöden var som
störst, menniskor falla på Niirnbergs gator och dö hungersdöden. Men äfven
inom Wallensteins läger var nöden stor. Dock stodo de begge härarna i två
månader — juli och augusti — orörliga mot hvarandra. Det gälde, ej hvem
som var den tappraste i striden, utan hvem som var uthålligast i lidandet.
Yerlden har sällan sett ett sådant skådespel: det var två härar, som frivilligt
underkastade sig alla en belägrings lidanden.
Denna krigföring lemnade tid till underhandlingar, och en rad af
sådana fördes också, först med Niirnbergs patricier, sedan med kurfursten af
Sachsen och omsider äfven med Wallenstein. De kasta ett klart ljus öfver Gustaf
Adolfs tankar och planer rörande freden och Tysklands blifvande statsordning.
— Omsider ryckte Gustaf Adolf efter alla förstärkningars ankomst ut ur sitt
läger och erbjöd batalj. Anbudet mottogs ej. Så kom det till det misslyckade
försöket att storma Alte veste den 24 augusti 1632. Med musköten i hand
försökte svenskarne tränga uppför skogshöjden öfver förhuggningar och skansar.
Men Wallenstein stod sjelf deruppe och ledde försvaret mot stormkolonnerna.
Den mördande striden varade i tolf timmar och slutade, om ej med ett
fullständigt nederlag, dock med en strid utan seger. Fjorton dagar derefter
afmarsche-rade den svenska hären från denna krigsskådeplats, under trumslag och trumpet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
