Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall, i den kejserliga harens åsyn, liksom för att visa sig ännu obesegrad.
Den kejserliga rörde sig ej ur sitt läger. Men i trots af allt hade dock
Gustaf Adolf varit den, som först vikit. Wallenstein yttrade på sitt
grof-korniga sätt: »Nu har konungen af Sverige ändtligen stött hornen af sig.»
Några dagar derefter bröt han sjelf upp. Gustaf Adolf hade tågat mot söder*
mot donaudalen; Wallenstein tågade mot norr till de sachsiska slätterna. Gustaf
Adolfs ursprungliga plan var att öfver Regensburg ändtligen verkställa tåget in
i de kejserliga arfländerna, bringa deras protestantiska befolkning i resning och
så tvinga Wallenstein att följa efter, men han fullföljde den ej strax, och det
blef Wallenstein, som i stället genom sitt förhärjande infall i Sachsen, ett af
tretioåriga krigets gräsligaste skådespel, tvang honom att följa efter till Liitzeu.
Gustaf Adolf hade ännu en gång dragit nedåt Schwaben; ännu en gång
hade synts honom rådligast att först till fullo trygga de sydtyska
protestanterne, sina bästa bundsförvandter, innan han gick vidare/ Han var på väg”
mot Bodensjön, då nyheten träffade honom, att Wallenstein stod i begrepp
att draga till sig Pappenheim, som under hela denna tid, efter sin lust*
tumlat om på egen hand i Niedersachsen med Åke Tott och de andra svenske
generalerne; afsigten tycktes vara att inrätta ett fast vinterläger för den
samlade kejserliga hären vid Elbe inom Sachsens gränser. Samma fara, som
en gång förut drifvit honom upp mot Sachsen, var alltså å nyo för handen.
När Wallenstein beherskade elbeöfvergångarna, var Gustaf Adolf också
afskåren från sin återtågslinie på Östersjön och hemlandet. Hans öde kallade
honom då åter till de fält, der han året förut vunnit sin stora seger; han
måste våga en afgörande strid mot Wallenstein liksom mot Tserclaes Tilly.
I ilmarscher verkstäldes detta Gustaf Adolfs sista tåg från Donau till
Elbe. Under vägen, i Nörnberg, träffade han för sista gången Axel
Oxen-stjerna; han lemnade honom såsom Sveriges legat ärendenas ledniug i
Sydtyskland. Han gaf honom också der, liksom i förkäusla af hvad honom hända
skulle, uppdraget att göra utkastet till en regeringsform för hemlandet, den*
som 1634 blef en verklighet. Natten mellan den 22 och 23 oktober 1632
steg han ännu en gång öfver Thtiringerwald, förenade sig nied hertig
Bernhard af Weimar, som hållit passen besatta, och kom fram till Erfurt, der
han för sista gången såg drottning Maria Eleonora. Liksom då han ett år
förut gjorde segertåget från Breitenfeld genom dessa nejder, mötte honom
uu på hans väg till Liitzen öfver allt befolkningens jubel. För andra gången
kom han ju också frälsande från öfvervåld och förtryck. Men sjelf var han
gripen af en ödmjuk, oroligt aningsfull stämning. »Man sätter för mycket lifc
till min person, sade han, jag är intet aunat. än en svag och dödlig menniska.*
Han hoppades blott, att den Gud, åt hvars ledande försyn han öfverlemnade
sig, ej skulle lemna det verk han begynt ofullbordadt.
Den svenska härens marsch gick genom Saales dal ned mot den
sachsiska slätten. Vid Naumburg gjorde den halt och uppslog ett förskansadt
lager för att afvakta nya förstärkningar. Framför allt drogs säker räkning
på-karfursten Johann Georg af Sachsen, som iuneslutit sig i fästningarna Torgau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
