Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Förmyndarstyrelsens första år (1632—1636)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en af hans söner; utländska makter arbetade till och med för dessa planer
i afsigt att vinna rikskansleren. Men denne var oåtkomlig. Han satte städse
fosterlandets väl högre än sitt eget; han gaf det ofta i nödens stund stora
penningförsträckningar af egna tillgångar, och medan gods och
nådeveder-mälen af förmyndarstyrelsen med frikostig hand utdelades, mottog Axel
Oxen-stjerna för alla sina tjenster intet, förrän han af Kristinas egen hand fick
grefskapet Södermöre. En mera oegennyttig och fosterländsk, en i så
stormiga tider mera orubbligt lugn, mera omutligt rättvis personlighet än hans
ha häfderna ej att uppvisa. En gediget bildad och verkligt lärd man var han
derjemte. I teologien var han särdeles hemmastadd, och ofta vädjade presterskapet
i dit hörande ämnen till hans mening; de klassiska författarne hade han
grundligt studerat, och vi höra honom beständigt krydda sitt tal med latinska kärnspråk
och ordvändningar. I erfarenhetens skola hade han gått, sjelf lagt hand vid
nästan alla grenar af den inre förvaltningen och har derför med skäl blifvit
kallad »vår störste civilist». Såsom statsman förhastade han sig aldrig, mau
har tvärt om skylt honom för allt för stor maklighet i handlingen och bredd
i stilen. Yi måste alltid beundra hans klara uppfattning af förhållandena,
hans säkra omdöme, hans aldrig svigtande jemnmod. Fastän han alltid gick
räta vägar, visste han dock att slugt begagna sig af ställningen. Richeiieu
stämplade hans sätt att underhandla såsom »en smula götiskt och mycket finskt»:
Mazarin säges ha yttrat, att om alla Europas statsmän vore samlade på ett fartyg,
borde de lemna rodret åt Axel Oxenstjerna. I många frågor stod han framom siu
tid; hvem skulle väl vänta att vid denna tid och just i honom finna en ifrig
anhängare af ett friare handelssystem? Bin öfvertygelse skydde han ej att öppet
uttala, äfven då det gälde särdeles ömtåliga saker, såsom adelns privilegier.
Utbildad aristokrat till sina grundsatser, finna vi honom dock oaflåtligt uppmana det
motsträfviga ridderskape t att för tillfället afstå från sin tullfrihet och låta sina
bönder deltaga i utskrifningen, emedan nöden så kräfde. Hans mening var, att
adelsmannen vore född att tjena sitt land och borde af kronan omhuldas. Men $a
hade ock kronan rätt att något af honom fordra; börden måste stödjas af
för-tjensten. Denna åsigt stötte emellertid sådana adelsmän för hufvudet, som
aldrig tröttnade att pocka på sitt stånds företrädesrättigheter, och den
förskaffade kansleren häftiga motståndare inom sjelfva rådet.
Förmyndarstyrelsens öfriga ledamöter voro förtjenta och dugande man.
ehuru ingen af dem kunde täfla med rikskansleren i anseende och betydenhet.
Tvenne af dem, riksmarsken Jakob de la Gardie och riksamiralen Karl
Karlsson Gyllenbjelm, innehade sina embeten sedan Gustaf Adolfs tid; de öfrigu
två, drotsen Gabriel Gustafsson Oxenstjerna och riksskattmästareu Gabriel
Bengtsson Oxenstjerna, deu förre en broder, den senare ett syskonbarn till
rikskanslereu, hade blifvit af rådet utsedda och tillträdt sina embeten vid
1634 års riksdag. Af dessa herrar var Gabriel Gustafsson Oxenstjerna
den förnämste både till rangen och förmågan. Såsom rikskanslerens broder
egde han bästa kännedomen om dennes planer och bistod honom stadigt vid
deras genomförande. Genom sitt lugn, sin mångsidiga erfarenhet blef han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
