Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kristinas senare regeringsår och tronafsägelse (1654)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
köpen, der hon genom den tillfälliga ersättningen i viss mån hölls skadeslös,
eller vid lifstids- eller behagligtidsförläningarna gick ohjelpligen miste om
ett enda hemman. Helt annat blef förhållandet under Kristinas egen
regering. Då drefs systemet till ytterlighet, särskildt under de senare åren,
och detta, ehuru den tvingande omständighet, som förefunnits i kriget,
upphörde att verka. Under hennes tid — i motsats till hvad förut skett —
utgjordes de allra flesta afsöndringarna af allodialforläningar, hvarvid staten
utan all ersättning gick förlustig ej allenast godset, utan äfven hoppet att
återförvärfva det samma. Det var alltså drottningen sjelf, som genom sitt
hejdlösa slöseri gjorde skadan obotlig i stället för att efter freden söka hjelpa
den; det är på henne och ej på förmyndarne, som skulden for den följande
tidens inre slitningar hvilar.
Man skulle kunnat förmoda, att Kristina bland adeln vunnit trogna
anhängare genom den frikostighet, hon visade mot många af dess medlemmar,
och genom det skydd och den utvidgning, hon, missnöjet till trots, gaf dess
privilegier i allmänhet och grefvarnes i synnerhet. Så var dock ingalunda
förhållandet. Hennes gåfvor voro allt för illa fördelade för att ej snarare
väcka afund än tillgifvenhet, allt för slösaktigt tillmätta för att ej alstra
farhågor för deras framtida bestånd. Mycket i drottningens handlingssätt var
dessutom egnadt att väcka förbittring, särskildt hos högadeln. Under den
senare delen af sin tid visade hon tydligt nog sin ringaktning för rikets råd;
sällan infann hon sig vid deras sammankomster, utan afgjorde i stallet de
vigtigaste ärendena med sina förtrogne. Hon upphöjde till rikets högsta
värdigheter, till rådsherrar, grefvar och friherrar, sina gunstlingar, föga värdiga
eller fullkomligt ovärdiga personligheter, dem de store ej ville erkänna som
vederlikar, och hon gaf vid sitt hof ofta utländingar företräde framför de
infödde. Hela drottningens uppträdande var liksom afeedt att utplåna de
välgerningar, hvarmed hon öfverhopat frälseståndet.
Under slutet af Kristinas regering såg det verkligen ut, som ville hou
göra allt för att blifva så litet saknad som möjligt; det tycktes, som ville hon
fullkomligt borttaga glansen från sin krona, innan hon öfverråckte den åt
Karl Gustaf. År 1651 bildar en vändpunkt i Kristinas historia. Från detta
år eller från den tid, då hon offentligen uttalade sitt uppsåt att nedlägga
kronan, spörja vi en afgjord förändring i drottningens uppförande. Heunes
gifmildhet har ej vidare några gränser. Hon bortkastar all hänsyn till
folkets önskningar. Hennes förakt för den uppenbarade religionen, hennes håg
för främmande och nya vanor trädde allt öppnare fram i dagen; hon mottog
förklädda jesuiter vid sitt hof, hvilka sades arbeta på hennes omvändelse till
katolska tron. Hennes lättsinniga yttre politik, hennes anslutning till Spanien
och fiendtliga uttalanden om Portugal hade lätt kunnat störta landet i
förvecklingar. Med riksstaden Bremen, som vägrat att hylla Sveriges krona,
lät hon Königsmark börja fiendtligheter utan rådets vetskap. Vid rikets
styrelse har hon ledsnat; hon låter allt gå vind för våg och hängifver sig
endast åt sina böjelser för stunden, åt umgänget med utländska gunstlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
