Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - Karl X Gustafs ungdomsår. — Riksdagen 1655 - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lemmar isutto uti ovisshet» och nödgades underkasta sig en »skattskyldigheta r
som nyss förut förefallit dem så förnedrande. De tre ofräbte stånden kunde
ej hafva något vidare att invända. Man hade väl ej gått så långt, som de
skulle hafva önskat, men den stora samhällsfrågans lösning var böljad och
vägen lemnad öppen för en framtida fortsättning af reduktionen.
Den 25 juni 1655 slutades riksdagen. Den 9 juli »auktoriserade och
be-fullmäktigade - Karl Gustaf kommissarier for reduktionens verkställande och
utsåg Herman Fleming »att föra ordet och dirigera verket». Det skedde nästan
i samma stund, som han hissade sina segel för att öfvergå till Tyskland. Han
hade tills vidare tryggat lugnet i det inre. Hans tankar mätte nya banor, på
hvilka han ville söka ära för sig sjelf och makt och storhet för sitt fosterland.
De polska och ryska krigen.
Krigsorsakerna. — Den politiska ställningen. — Infallet i Polen. — Fördraget i Könlgsberg, jan. 1656
— Tåget tUl Jaroslav. — Slaget Tid Varsjav. — Ryska kriget. — Förbandet med Ragoczl. — Danmarks anfall.
Den, som söker efter de verkliga orsakerna till Karl Gustafs polska
krig, skall knappast finna dem i de offentliga aktstycken, i hvilka den
stridslystne konungen sjelf eller genom andra sökte rättfärdiga sitt anfall. Den
polska republikens vägran att medgifva stuhmsdorfsfördragets förvandling till
en slutlig fred på grundvalen af Livlands afträdelse och Johan Kasimirs
envisa fasthållande af sina anspråk på Sveriges krona, dessa historiska fakta
kunde på sin höjd vara förevändningar till ett krig och gjorde icke ens i
denna egenskap tillfyllest. I dessa fall och under Polens då varande
förhållanden hade Sveriges konung makt att genomdrifva sin vilja utan att
draga sina vapen.
Andra och kraftigare voro visserligen de skäl, som bestämde vårt anfall
mot Polen 1655. Att Karl Gustafs brinnande stridslystnad och den svenska
adelns begär efter krigets ära och förvärf till en väsentlig del föranledde
detta anfall, lönar ej mödan att förneka, men nekas kan ej heller, att han,
som vid den tiden ledde våra öden, tog ännu mera hänsyn till stora politiska
syftemål än till krafven af det egna tycket. Valet af en statskonst, en
fredens eller, i tidhvarfvets anda, en eröfringens, hörde knappast Karl Gustaf
till; det valet hade redan skett, då Gustaf Adolf — om till Sveriges sanna
båtnad är en annan fråga — förde oss in på en eröfringspolitik, hvars mål
var att åt vårt land förvärfva länderna kring Östersjön och göm detta vatten
till ett svenskt innanhaf. Af denna stormaktspolitik, så ytterst farlig och
hitintills så lyckligt fullföljd, var Karl X den geniale arftagaren, den stämde
förträffligt öfverens med hans djerfva, vidtfarande snille, och en följdriktig
tillämpning af dess grundsatser fattades visserligen af honom såsom hans
främsta kungapligt. Så blef kriget hans hufvuduppgift. Sveriges
maktställning i norra Europa var vunnen genom svärdet och kunde endast genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
