Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svärdet upprätthållas och befästas; man kunde ej njuta freden i trygghet,
>om man ej genom vapen gjorde sig formidabel». Sådan var tanken hos
tidens ledande män. Yi voro omgifna af hätska, afundsjuka grannar, dem
vi sanningen att säga plundrat; mot dem måste vi försvara oss. Vi måste
taga ännu mer med styrkans och våldets rätt för att vinna de militära och
raateriela vilkoren för vårt dyrköpta, lysande väldes fortfarande bestånd.
Sådan var händelsernas obevekliga logik. Karl Gustaf fattade den väl och
rättade sitt handlingssätt derefter.
Frågan var knappast, om vi skulle välja kriget eller freden. Det gälde
endast att bestämma, hvilken makt vi skulle öfverfalla. Ett krig med
Danmark syntes for en Karl Gustaf Yrangel och en Arvid Vittenberg vara det
första nödvändiga, under det att andra inom rådet, i likhet med Per Brahe
och Erik Oxenstjerna, ville, att vi
skulle vända våra vapen mot Polen.
Åt detta håll riktade äfven Karl
Gustaf sina blickar. Han såg i den polska
adelsrepubliken en sönderfallande stat,
på hvars bekostnad Sverige lättast och
med största fordel skulle kunna vidga
sina gränser. Det fans ett trängande
skäl att skynda för att icke
förekom-mas. Kosackerne under Climielnicki
hade efter årslång kamp med sina
polska herrar underkastat sig ryskt
beskydd, och på denna underkastelse hade
följt ett krig mellan Ryssland och
Polen, hvari det förra visat sin
öfver-raakt. Allt mer närmade sig de ryska
härarna gränserna af det svenska
Livland, och det ögonblick syntes komma,
da sjelfherskaren i Moskva skulle
kunna tilltvinga sig af den polska
republiken dess välbelägna länder invid Östersjön. Karl X begrep väl, hvad detta
innebar. Livland skulle »snärjas» och det välde, som Gustaf Adolf uppbygt,
hotas till sitt bestånd. För att afvärja denna fara förde Karl X sitt folk, som
bäst behöfde freden, ut i kriget. Han tvekade länge, om han skulle vända sina
vapen mot Ryssland eller Polen; han bestämde sig för det senare. Hans
mål var att förekomma vår östra granne och taga för svensk räkning dessa
rika polska östersjöländer, som Ryssland ville ega, men som våra statsmän
under 1600-talet ansågo att Sverige behöfde till tryggandet af sitt
öfver-välde i norra Europa.
Sådan var i hufvuddragen den politik, som Karl Gustaf följde, när han
i sin regerings första år förde sitt folk ut i krigets äfven tyr. Att denna
politik var följdriktig och fosterländsk, måste man vidgå, om man bedömer
266. Johan II Kasimir, konung af Polen
(1009—1672).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
