Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lät honom förstå, att suveräneteten öfver Ostpreussen skulle tillhöra icke Poleur
utan Sverige. Friedrich Wilhelm sökte sin hjelp hos Holland och ÖsterrikeT
han underhandlade med Johan Kasimir och lät slutligen sina trupper inrycka
i Westpreussen, med hvars ständer han förband sig till ett gemensamt försvar
mot ett svenskt anfall. Karl Gustaf beslöt att uppgöra sin sak med
kurfursten, innan denue kunde fa främmande hjelp. I början af november 1655
bröt han upp från Varsjav, förenade sig med Stenbock och inryckte i Preussen,,
der inom kort städerna Thorn och Elbing föllo i hans våld. Sedan de la
Gardie stött till lians armé, gick han i snabba marscher mot Königsberg, der
kurfursten i midten af december faun sig innesluten af de segrande svenska
trupperna. Ställningen var besyunerlig, icke krig cch icke fred. Karl Gustaf
var angelägnare än någonsin om förbund med Friedrich Wilhelm, talade om
sin uppriktiga vänskap och sökte att med vapen i hand lita som tilltvinga
sig ett ätersvar. Kurfursten måste gifva vika och den 7 (17) jamiari 1656
afslöts fördraget i Königsberg; det gjorde kurfursten till Sveriges
bunds-forvandt och stälde hans land, Ostpreussen, i länsförhållande till Sveriges krona.
Königsbergsfördraget betecknar höjdpunkten af Karl Gustafs framgångar
i Polen. Det kastar äfven ett ljus öfver hans planer. Att han velat
underlägga sig hela Polen för att behålla det, var samtidens tro, och »den store
kurfursten» har i stunderna af sina djupaste bekymmer delgifvit hofvet i Wien
*in mening om ^den nya monarki», som Karl Gustaf skulle upprätta i norra
Europa. Det synes oss också visst, att dylika tankar föresväfvat den djerfve
eröfraren, åtminstone i de många ögonblick, då han lenmade åt sin oroliga,,
utsväfvande fantasi de lösaste tyglar. Yid mera nykter lesinning har han
stält sitt mål anuorlunda. Hvad han i det längsta velut, var en Polen*
delning, vid hvilken alla de polska östersjöländerna skulle tillfalla Sverige.
Till denna plan hörde, att kurfursten af Brandenburg, lika som hertigen af
Kurland, skulle blifva svensk vasall, om han icke, som Karl Gustaf ville,
föredrog att utbyta Ostpreussen mot inre delar af det polska riket.
För konungen öfver ett fattigt land, der deu inre söndringen visade
sina olycksbådande tecken, voro dylika planer endast gyckelbilder. De kunde
aldrig blifva verklighet. De måste till fiendtlig handling kalla alla stater,
som i Karl Gustafs våldsamma framfart sägo, om icke en upprörande
kränkning af den allmänna rätten, så åtminstone ett hot mot deras egen säkerhet,,
en rubbning af Europas j em vig t. Just detta skedde. Österrike och Holland
rustade sina vapen och arbetade med all ifver att vinna Brandenburg samt
att fram på våren drifva Ryssland och Danmark till öppet krig. Så förenade
man sig efter hand att göra den svenska eröfringspolitiken motstånd. Först
framträdde likväl detta motstånd, plötsligt och öfverraskande, inom Polen
sjelft. Midt i sina största triumfer erfor Karl Gustaf de första tecknen till
ett »stormväder», som han trodde snart skulle gå förbi, men som i stället
växte i styrka och slutade med att beröfva honom frukterna af hans segrar.
Det splittrade, nederslagna Polen samlade å nyo sina krafter och reste sig
mot de främmande förtryckare, som ville tillintetgöra dess nationeia frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
