Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL X GUSTAF (1654—1660) - De polska och ryska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De våldsamma utpressningarna, den ofta vilda framfarten af de svensk-tyska
krigarskarorna kallade till lif en allmän förbittring, som snart satte våld mot
våld. Allt högre talade hos massoma frihetskänslan, fosterlandskärleken och
<len religiösa fanatismen, och inom kort bröt hela denna rörelse ut i ett
folkkrig, som söker sin like i vildhet, och hvars mål var främlingarnes
tillintetgörande. Stefan Czamiecki blef dess förnämste hjelte. Redan innan året
1055 gått till ända, återvände den fördrifne Johan Kasimir till sitt rike och
mottogs med jubel af en mängd polska adelsmän, som några veckor förut
gifvit sin tro åt den svenske konungen. Qvartianerae började att återgå till
sina gamla fanor, landskapen i öfre Polen grepo till vapen, och en svensk
härafdelning, som under general Douglas,’ stod vid Sandomir, sökte sin säkerhet
genom ett skyndsamt återtåg mot norr.
Karl Gustaf beslöt att tills vidare lemna å sido Danzigs eröfring och
-att i stället krossa sin fiende genom ett vinterfälttåg i öfre Polen. Hans
generaler afrådde. Utgången gaf dem rätt. T januari 1656 bröt konungen
upp från trakten af Königsberg och stälde i spetsen för 14 000—15 000 man
sitt tåg mot söder. Under flere veckor marscherade den svenska hären i köld
och snö öfver slätterna i Polen, vann segrar emellanåt, såsom vid Golombo
öfver Czamiecki, men kämpade i det hela en gagnlös kamp mot klimatets
hårdhet, mot nöd och brist och mot de polska friskarorna, hvilka svärmade
omkring på alla håll utan att låta sig fånga. De många krigiska äfventyren
buro alla sitt vitne om svensk uthållighet och tapperhet, och de talade äfven
om anförarens förmåga att leda och att finna utvägar i alla lägen. Med sin
här ytterligt utmattad och sammansmält genom strider och qvartianeraes affall
kom Karl X till Jaroslav i Galizien, som blef den sydligaste punkten för
hans förd. Han måste vända om för att icke blifva afskuren. Efter att
några dagar hafva hvilat ut i Jaroslav stälde han åter kosan mot norr och
framkom efter ett äfventyrligt tåg, som söker sin like i Sveriges krigshistoria,
till det ställe, der San förenar sig med floden Weichsel. Den svenska hären
var då sammansmält till 5 000 man, och för att rädda den måste Karl Gustaf
antingen öfvergå Weichsel, som bevakades af Czarniecki, eller San, på hvars
norra strand stod den öfverlägsna litauiska armeen. Han försökte det senare
och lyckades genom djerfhet och list midt i fiendens åsyn tilltvinga sig
öfver-gången öfver floden. Det var en af hans mest lysande bragder. Litauerne
<1 ref vos på flykten, och i böljan af april stod Karl Gustaf med sin räddade
här utanför Varsjav. Hans välde inom öfre Polen var emellertid
tillintet-gjordt. Under våren 1656 fördes kriget dels i Preussen, der det gälde att
taga Danzig, dels i Storpolen, der sveuskame än under konungen, än under
hertig Adolf Johan och Karl Gustaf Vrangel jagade den förfärlige Czamiecki.
I de stora slagen, såsom vid Gnesen, segrade svenskarne, men de ledo i stället
stora förluster genom »det lilla kriget», i hvilket polackarne voro mästare
och kuude uträtta mycket på grund af sin öfverlägsenhet i antal. Förbittringen
växte å ömse sidor och förvandlades hos Polens folk till ett oförsonligt hat,
som Karl Gustaf genom grymma och okloka påbud gjorde allt för att föröka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
