Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarregeringens upprättande. — Frederna 1660—1661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhållanden föreslog Hannibal Sehested, att de båda nordiska kronorna skulle
söka uppgörelse med hvarandra utan främmande bemedling. Förslaget vann
bifall. I böljan af maj togo dessa omedelbara underhandlingar sin böljan, och
den 27 maj 1660 undertecknades freden i Kjöbenhavn. Den stadfäste
roskildefördraget i dess vigtigaste punkter. Dock ej i alla; bestämmelsen
om främmande fiendtliga flottors utestängande från Östersjön bortföll,
hvar-jeinte Danmark frikallades från skyldigheten att ersätta det svenska afrikanska
kompaniets förluster. Sverige afstod till Danmark Trondhjems län och
Bornholm, det senare mot vederlag. Detta vederlag bestämdes närmare
genom konventionerna i Stockholm den 8 juli 1660 och i Malmö den 5 maj
1G61. Det kom att utgöras af 18 större adliga gods i Skåne, dem danska
kronan inköpte från deras egare.
Sålunda hade Sverige iuom kort vunnit fred med alla sina grannar
utom Ryssland, och det hade genom alla äfventyr lyckats rädda de allra flesta
och vigtigaste frukterna af Karl Gustafs segrar. Att så skedde lände
visserligen i någon mån den nya regeringen till berömmelse; men säkert är det,
att det icke skett, om ej en liten tid ännu den fruktan fortlefvat, som Karl
Gustafs Sverige ingaf sina fiender. Det hade ej kommit i dagen, på hvilken
bräcklig grund vår yttre storhet var bygd, och vår verkliga styrka blef derför
öfverskattad.
Den nya styrelsen hade många bekymmer, äfven sedan det yttre lugnet
l>oijat återvända. Öfver allt i landet och mest i de af krigen hemsökta
underlydande landskapen fans det fattigdom och nöd att lindra eller andra
missförhållanden att afbjelpa. Mycken oro väckte äfven hos rådet de många
tecken till inre missnöje, som visade sig inom de flesta klasser; det röjde sig
hos de ofrälse stånden, i synnerhet hos allmogen, mot adeln i allmänhet, samt
hos lågadeln mot de store. Rådet kunde, om det ville, känna igen den gamla
oviljan mot ett högaristokratiskt välde. Den oviljan såg sin enda
tillfredsställelse i konungamakt och reduktion; Karl Gustaf hade vetat både att
begagna och beherska den. Men för att detta jäsande missnöje skulle blifva
farligt, behöfde det en ledare. En sådan syntes erbjuda sig i Adolf Johan, som
vidhöll alla sina anspråk och ifrigt värfvade anhängare till den riksdag, der
snart den slutliga domen skulle fällas öfver den döde konungens testamente.
Utan tvifvel hade också hertigen varit en farlig man, om han kunnat bjuda
mera aktning samt egt i någon mån klokhetens och besinningens dygd.
Xu blef han omöjlig till och med för dem, hvilka iusågo, att Adolf Johans
sak i grunden var deras egen.
Ständerna samlades i Stockholm under den senare hälften af september
1660, och riksdagen öppnades med vederbörliga ceremonier på rikssalen den
27 i samma månad. Den hade blifvit sammankallad förr, än det var äqinadt,
i följd af underrättelsen om drottning Kristinas förestående besök i Sverige.
Man var i ovisshet om hennes afsigter och såg i hennes härvaro en ny
källa till oro, emedan hon möjligen kunde blifva ett stöd för
aristokrat-flendtliga rörelser. Rådet gjorde hvad det kunde för att hindra hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
