Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Förmyndarregeringens upprättande. — Frederna 1660—1661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färd, men det hjelpte ej. Den 1 oktober 1660 höll Kristina sitt iutåg i sin
forna hufvudstad.
Då var Adolf Johans sak redan afgjord. Rådet, till hvars mening efter
mycken vacklan slutit sig eukedrottningen och de la Gardie, förklarade såsdin
sin tanke, att man borde blifva vid konungens testamente i öfrigt, men
utesluta hertigen ur regeringen, emedan det var nödvändigt för rikets säkerhet
och »syntes vara bäst efter forna tiders erfarenhet». Detta var äfven adelns
åsigt och blef slutligen de ofrälse ståndens, som trots en påtaglig benägenhet
för hertigen gåfvo vika — för fridens skull. Ansvaret i händelse af en
blif-vande efterräkning kastade de på rådet.
Att förmyndarregeringen skulle bestå af enkedrottningen och de few
höga riksembetsmännen var sålunda
bestämdt. Det återstod att utse de
personer, som skulle bekläda de lediga
riksembetena, och i sammanhang
dermed framstälde sig den frågan,
hvilken myndighet detta tillkom. Rådet
tog sig för att sjelft afgöra detta
konstitutiouela spörsmål och utvalde
(den 20 oktober) fältmarskalken Lars
Kagg till riksmarsk, hvarjemte Magnu*
Gabriel de la Gardie och Herman
Fleming insattes i sina embeten
såsom rikskansler och riksskattmästare
på grund af de fullmakter, som den
aflidne konungen för dem utfärdat.
De ofrälse stånden önskade lvcka till
livad som skett. Adeln åter råkade
i eld och lågor, förklarade sin
valrätt kränkt och hotade att lemna
riksdagen. En strid utbröt, som
biskop Terserus kallade »en paroxysm,
hvilken på ett hår när upplöst riksdagen och bragt fäderneslandet i ett
offentligt inbördes krig». I den striden gick riddarhuset af med seger. Rådets
gaf efter, och dess utnämning blef ett blott förslag, öfver hvilket adeln voterade
med den påföljd, att de la Gardies och Kaggs val gillades, under det att
Flemings blef förkastadt. De ofrälse stånden »lämpade sig efter det
allmänna lugnets fordringar» och biträdde riddarhusets mening. Till
riksskattmästare föreslogs derefter af rådet och bekräftades af ständerna riksrådet
Gustaf Bonde
(1’K0-1607).
Gustaf Bonde.
Herman Flemings grundliga insigter i allt, som rörde kannnarverket
och finanserna, och haus föregående nitiska verksamhet såsom den egentlige
ledaren af rikets kammarförvaltning borde hafva gjort honom sjelfskrifveu
till den höga plats, hvartill han kallats genom sin konungs förtroende. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
