Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XI (1660—1697) - Sveriges yttre politik ander Bengt Oxenstjernas ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom utan tvifvel hans beryktade »reunioner». Englands konung, Charles II,
föredrog soni vanligt att vara »Frankrikes besoldade vasall». Den store
kurfursten öfvergick strax efter freden till Louis XIV, räknande på att vid
tillfälle få tillfredsställa sin lystnad efter det svenska Pommern, och Danmark
förband sig 1682 både med Frankrike och Brandenburg i hopp att kunna
göra eröfringar från Sverige och betvinga hertigen af Holstein.
Det såg vid denna tid ut, som om hela Europa i norr och söder skulle
hemsökas af krigets brand. Louis XIV:s reunioner tycktes ovilkorligen komma
att tvinga Spanien, kejsaren och Holland till öppen brytning, och det led
knappast något tvifvel, att i sådant fall Danmark och Brandenburg skulle
anfalla Sverige. Under åren 1682—1683 växte faran efter band. Ett sista
försök, som Louis XIV hösten 1682 gjorde att vinna Sverige, misslyckades.
Hans sändebud Bazin uppträdde med pockande och för Sverige förolämpande
anspråk, hvarefter han af Karl XI afvisades utan att ens hafva fått tillfälle
att börja sina underhandlingar. Kriget närmade sig allt mer. Våra grannar
rustade med franska underhållspenningar, motarbetade alla våra
underhandlingar och väntade slutligen endast Frankrikes vink att kasta sig öfver våra
svagt rustade gränsprovinser. Danmark började att gå anfallsvis tillväga mot
hertigen af Holstein. På våren 1683 inlöpte en fransk flotta i Öresund for
att i förening med den danska hota den svenska flottan i Karlskrona. Med
en viss skadeglädje sågo de fransksinnade svenska rådsherrarne de hotande
farorna. Karl sjelf röjde ingen fruktan, ej heller någon tanke att återgå till
Sveriges gamla politiska traditioner. Med ifver ordnade han försvaret.
Trupper samlades i Skåne, på norska gränsen, i Jemtland, i Livland, och i slutet
af juli afgick flottan från det ännu osäkra Karlskrona för att söka ett bättre
skydd vid det befästa Kalmar. På sensommam ankom ändtligen den
efterlängtade hjelpen från Holland; en flotta af 17 skepp ankrade vid Elfeborg.
Dermed var också faran förbi. Frankrike hade velat skrämma Sverige, men
ieke lyckats; det hade visat sina vapen, men dragit sig för att »slå till». Det
följande året förändrades ställningen. Stilleståndet i Regensburg räddade
freden för en tid åt det vestra Europa och bidrog äfven att lugna oron i det norra.
Under de närmaste åren fullföljde Karl XI och hans förtrogne minister
den fredens och sjelfständighetens politik, hvars första yttring varit
garantitraktaten i Haag. Inga anledningar funnos heller att öfvergifva den, men
väl många att ytterligare befästa sig i vänskapen med de makter, hvilka lika
som Sverige hade till syfte att skydda Europas jemvigt. Louis XIVs hårda
förföljelser mot Frankrikes protestanter i samband med upphäfvandet af
uan-tesiska ediktet, hans farliga intriger inom Tyskland och hans uttalade anspråk
på delar af de pfalziska länderna, allt detta manade till en sammanslutning
för att om möjligt hämma den franske sjelfherskarens framfart. Icke blott
\Villem af Oranien och Karl XI kände behofvet af en dylik sammanslutning;
den önskades också af kurfursten Friedrich Wilhelm, hvilken efter stilleståndet
i Regensburg förändrade politik och forsigtigt närmade sig Sverige och
Holland, anande redan pä förhand utbrottet af en stor europeisk strid, der det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
