Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - De första krigsåren. 1700, 1701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skårne i konsten att ödelägga fiendens land täflade med ryssarne. Det är
säkert, att Karl XII kände till dessa bragder och gillade dem; de hörde
enligt hans tankar med till kriget och voro emellanåt rent af nödvändiga for
att komma till rätta med fienden. I detta fall stod han knappast öfver sitt
tidhvarf. Yid högqvarteret i Lais vexlade allvar och skämt; det senare
bestod i jagtpartier, krigiska lekar, dansgillen och värdskap. »Magnus Stenbock
och Axel Sparre uppehålla målron och hafva allahanda upptåg», skref konungen
till sin syster. Sjelf var han ingen fiende till glädjen. Med regeringsärenden
syselsatte sig konungen foga. Han öfvade och härdade sina soldater, red
omkring i deras qvarter, såg till, att den militära ordningen strängt
upprätthölls, och vakade öfver manskapets vård. Tillståndet var likväl icke alltid
godt. Farsoter skördade inom hären flere offer än Sendernes vapen. Man
kan ej säga, att Karl XII såg detta med likgiltighet; men han stalde redan
nu hårda kraf på sina krigares förmåga att lida och försaka. Sjelf egde han
den förmågan mer än någon annan och väckte utan tvifvel äfven genom den
hos sinp, soldater en beundran och hängifvenhet, som med åren, ju mer de
lärde känna sin hjeltekung, stegrades till en nästan afgudisk vördnad.
Emellertid rustade Sveriges fiender till nya strider. Hos dem har vid
denna tid ej någon verklig benägenhet till fred förefdnnits trots allt det
vackra tal, de förde till de makter, som allt jemt i sitt eget intresse sökte
bemedla fred i norra Europa. I synnerhet gäller detta om tsar Peter. I
början af februari 1701 sökte han genom en utomordentlig ambassad till
Kjö-benhavn förmå den danske konungen till ett nytt fredsbrott, och några dagar
senare sammanträffade han personligen med sin vän August II på slottet
Birse i Samogitien, der han återg^f åt den polske konungen det stolta
mod, som narvaslaget något rubbat. Patkul var äfven med och gjorde allt
att närmare förena de båda monarkerne. Ett nytt fördrag ingicks på
grundvalen af det gamla. Tsar Peter gaf löften om folk och penningar och
förband sig äfven att använda sitt guld på den polska riksdagen för att locka
den till en krigsförklaring mot Sverige. Priset skulle blifva Livland.
Andtligen fram på våren, sedan förstärkningar hunnit ankomma från
fäderneslandet, var Karl XII färdig att bryta upp till nya strider. I
närheten af Dorpat samlades en här af 18 000 man, och i spetsen för den samma
satte sig Karl XII den 17 juni i marsch mot Riga, der Erik Dahlberg
emellertid vidtog anstalter för den svenska härens öfverförande öfver Dfinafloden.
På den södra stranden stod den sachsiske fältmarskalken Steinau med ungefär
20000 man sachsare och ryssar, säker, att Karl XII skulle uppsöka honom,
men oviss, hvar han skulle hafva att vänta anfallet. Han blef i sjelfva verket
öfverraskad. Den 9 juli 1701 tidigt på morgonen skedde strax nedanför Riga och
i fiendens åsyn öfvergången öfver Dttna; den blef en af Karl XII»
vackraste krigiska bedrifter. Vid pass 7 000 svenskar blefvo på en gång landsatte
och kunde icke, trots upprepade anfall af fienden, drifvas tillbaka i floden.
Efter några timmars het strid blefvo sachsarne drifna på flykten med förlust
af sitt artilleri, sina förråd och 2 000 man. Förtjensten af företaget tillkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
