Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - De första krigsåren. 1700, 1701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras menedige monark allt jernt sökt utplåna deras rättigheter och
öfverända-kasta deras frihet. Men han förklarade också, att om de icke ville skilja sig
vid sin kung, skulle han låta sin här öfverskrida Polens gräns för att, i full
öfverensstämmelse med, folkrätten, förfölja fienden, hvar han kunde finna honom.
Sedan Karl XII sålunda gjort för verldeu kunnigt hvad han ville, var
det också visst, att han skulle samla all sin kraft för att nå sitt mål och, till
dess det skett, egna en blott underordnad uppmärksamhet åt allting annat.
Sådan var hans natur. Han kastade sig hel och hållen på en uppgift, till
dess den blifvit löst; om i dag eller i morgon, brydde honom föga.
Af Karl XII» öppna förklaring visste konung August hvad som
förestod. Han såg sig på alla sidor om efter räddning. Han sökte förmå den
polska riksdagen till krig mot den svenske konungen, och han vände sig till
utländska makter med sina böner och sina löften. Han gjorde samtidigt allt
för att blidka sin fruktade fiende. Den ena gången ville han förbinda sig
att öfvergifva sin ryske bundsförvandt,
den andra åter sökte han locka Karl
XII med utsigter till Polens delning.
Han affärclade ambassad på ambassad
till det svenska högq varter et och sände
ändtligen till Karl sin älskarinna, den
ryktbara Aurora von Königsmark,
i det hopp, att hon skulle besegra den
oöfvervinnelige med tjusningskraften
af sin skönhet. Karl XII stod ej att
rubba. Augusts afsättning var väl i
hans ögon ej blott en högre rättvisas
kraf; den var äfven en åtgärd af
politisk klokhet. Först sedan August
blifvit alldeles skild från sitt polska rike,
upphörde han att vara farlig, och först
derefter kunde Sverige med trygghet i
Polens förbund upptaga en allvarsam
strid med denna ryska makt, hvars
krossande var ett gemensamt intresse för
dess grannar. Så må Karl XII hafva tänkt, och säkert är, att någon
förnuftig mening låg bakom detta egendomliga polska krig, i hvilket många
velat skåda idel dårskap. Om den politik, som den unge hjeltekonungen
följde, var den från svensk synpunkt riktiga, är en annan fråga; äfven den,
som icke dömer efter utgången, kan betvifla det. Afventyrligheten af Sveriges
inblandning i Polens inre angelägenheter framhölls af Karl XII:s bästa män
och efterveriden torde vidgå, att de skarpare bedömde den samtida ställningen
inom Polen än sin konung och att de hade lärt mycket mer än han af den
dyrt köpta erfarenheten från en förgången tid.
409. Maria Aurora von Königsmark
(1600-talet—1728).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
