Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - De första krigsåren. 1700, 1701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holland och kejsaren, uppmanade till fred och erbjödo sin bemedling, ifriga
att få lugn i norden och att i stället locka Sverige in i det spanska
tron-följdskriget.
På Karl XII gjorde allt detta tal och alla dessa frestelser intet intryck.
Hans beslut att fortsätta kriget för att alldeles krossa sina fiender var
orygg-ligt. Han misstrodde, och med fullaste skäl, deras fredliga försäkringar och
ansåg, att de bakom sina goda ord endast dolde »hvarjehanda list och ränker».
Sina innersta tankar hade han meddelat rådet några månader förut med
anledning deraf, att rådet tillstyrkt honom att sluta fred med konung August
under det omedelbara intrycket af framgången vid Narva. »Vi hafve
här-tills, skref han från Lais i slutet af mars 1701, icke ens velat lystra efter något
fredstillbud och förslag, kunna det ej heller härefter göra, emedan den, som
en gång sökt oss så skamlöst bedraga, intet kan finna hos oss någon tro.
ehvad han utlofvar, anseendes vi hans ord för trolösa, syftande på arghet och
bedrägeri, så att vi alldeles finna för oss vara förklenligt samt ländande vår
gloire till blasme, om vi skulle ingå med någon, som sig så malhonneste
prostituerat, den ringaste afhandling och traktat»; och han tillade: »samma
beskaffenhet har sig ock med tsaren i Moskva». Sådana ord lyfta en Ilik af
den slöja, hvarmed Karl, sluten och outgrundlig, förstod att under hela sitt
lif dölja sina planer. De vitna icke om ett stridsbegär, som ej finner sin
tillfredsställelse, eller om en personlig hämdlystnad, som ej kan släckas, men
de äro uttrycken af en stark rättskänsla, som blifvit kränkt och i våldsam
vrede reser sig mot den, hvilken, i likhet med August och tsar Peter, »sig
malhonneste prostituerat».
Sådana åsigter skulle hos en man med Karl XII:s jernhårda
följdriktighet finna sin praktiska tillämpning i »afsättningsfejden mot konung August»,
och de skulle kanhända äfven hafva tillämpats på alla ryssars tsar, om ej
Poltava mellankommit. Tanken på konung Augusts störtande framträdde
tidigt nog. Den uttalades redan under vintern 1700, men icke af Karl XII
sjelf, utan af hans rådsherrar, Piper, Oxenstjerna, Polus och Gyldenstolpe, då
de till Louis XIV:s sändebud framstälde sin konungs begäran om Frankrikes
hjelp i det utbrytande kriget. Man använde förespeglingen, att Louis XIV
efter Augusts afsättning skulle få bestämma ett polskt konungaval, såsom
lockelsemedel, ehuru det icke hade någon verkan. Den löst framkastade
tanken gjorde emellertid Karl XII till sin egen; den slog hos honom djupa rotter
och fann ytterligare näring genom de hemliga förbindelser, som tidigt inleddes
med de många politiskt missnöjde inom Polen. Sina afsigter uttalade Karl
öppet i de skrifvelser, hvarmed han den 30 juli 1701 besvarade de till honom
i republikens namn stälda uppmaningarna att icke med sin här öfverskrida
Polens gräns. Han uttryckte sitt hopp, att det goda förhållandet mellan
Sverige och republiken aldrig skulle störas, men han fordrade med bestämdhet
Augusts afsättning och utväljandet af en annan konung, med hvilken det for
honom vore möjligt att ingå ett säkert förbund och en uppriktig vänskap.
Han räknade med så mycket större visshet på polackarnes eget bistånd, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
