Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Om Muḥammeds person och liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deltog icke i striden, utan inskränkte sig till att liva modet
hos de sina genom uppmuntrande tillrop och löfte om
änglarnas bistånd. Till sist tog han en handfull sand och
kastade den mot fienden för att därigenom viga den åt
undergång (8: 17). Det rika byte, som tillföll segrarne, hade
visserligen icke så mycket att betyda, men däremot var det
moraliska inflytandet av denna framgång så mycket större.
Efter någon tid utkrävde Muḥammed hämnd på judarne
för deras hånfulla uppträdande. Under en intetsägande
förevändning angrep han den judiska stammen Banū
Ḳainuḳāʿ, som bebodde ett särskilt kvarter i Medina, och efter
ett par veckors belägring måste de giva sig på nåd och
onåd. Muḥammed ämnade först låta döda dem
allesammans, men lät beveka sig och nöjde sig med att förvisa
dem från stadens område.
Under tiden fortsattes anfallen på mekkanarnes karavaner,
och slutligen beslöto de att utkräva hämnd. En här på
3,000 man drog år 3 (på våren 625) mot Medina, tågade
förbi själva staden och slog läger på fälten kring berget
Uḥud norr om densamma. Mot denna styrka kunde
Muḥammed ej uppställa mer än 700 man, men icke desto
mindre höll krigslyckan på att vända sig till hans fördel,
då bågskyttarne i strid med givna befallningar lämnade sin
post för att deltaga i plundringen, varpå fienden fattade
mod och föll Muḥammeds anhängare i ryggen. Då han
själv blev sårad och det spreds ett rykte, att han stupat,
upplöste sig hans män i vild flykt, varefter mekkanarne
återvände hem utan att angripa Medina.
Även Muḥammeds strävanden att med fredliga medel verka
för sin läras utbredning beredde honom ibland bekymmer.
Så skickade han fyrtio (eller sjuttio) av sina anhängare till
Neǧd för att förmå stammen Banū ʿĀmir att antaga Islām.
Dessa blevo emellertid i månaden Ṣafar år 4 (sommaren
625) överfallna vid Biʾr Maʿūna öster om Medina och
dödade med undantag av en enda. Denna framställning av
förloppet har dock betvivlats, och möjligen är det i
verkligheten fråga om ett misslyckat fälttåg.
De båda judiska stammarna Banū an-Naḍīr och Banū
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
