Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Om Muḥammeds person och liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ḳuraiẓa i Medina vållade också profeten varjehanda obehag.
Under förevändning, att han genom en uppenbarelse fått
veta, att Banū an-Naḍīr traktade efter hans liv, förklarade
han därför krig samma år och började belägra dem. Då
han var oförsiktig nog att i strid med gammal arabisk
folkrätt nedhugga en del av deras palmer, vilka med rätta
ansågos oumbärliga för befolkningens uppehälle, framkallade
han stort missnöje bland sina egna anhängare och måste
rättfärdiga sig genom en särskild uppenbarelse (59: 5), men
efter ett par veckor sågo sig judarne nödsakade att
kapitulera. Muḥammed lät dem behålla livet på det villkor, att
de utlämnade både guld, silver och vapen och utvandrade
från staden utan att medtaga något av sin övriga egendom
annat än vad de kunde föra på sina kameler.
Från denna tid (sommaren 625) härstammar enligt den
vanliga uppgiften även vinförbudet. I detta avseende blev
Muḥammed allt mera rigorös med tiden.[1]
I samma mån profetens makt tillväxte, ökades faran för
mekkanarne, och slutligen beslöto de att ännu en gång gripa till
vapen. Ungefär två år efter slaget vid Uḥud hotades Medina
av en här, som skall hava räknat 10,000 man och bestod dels av
mekkanska trupper, dels av med dem förbundna beduiner. Som
staden på en sida var alldeles utan skydd, lät Muḥammed på
uppmaning av en perser vid namn Salmān, som övergått till
muhammedanismen, gräva en grav kring de obefästade
delarna, varpå han med 3,000 man slog läger vid graven.
Fienden blev alldeles förbluffad av denna åtgärd. Det
förefaller visserligen, som om detta primitiva skydd ej skulle
hava erbjudit den ringaste garanti mot ett fientligt överfall,
i synnerhet som graven var varken synnerligen djup eller
bred, men icke desto mindre tröttnade mekkanarne och
deras bundsförvanter enligt de arabiska historieskrivarne
ganska snart på den ansträngande vakttjänstgöringen, vartill
säkerligen både oenighet mellan anförarne, svårigheter i fråga
om provianteringen och ogynnsam väderlek medverkade,
och sedan några få man stupat i tvekamp, drogo de övriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
