Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Stella och sångspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2 CLAUDINE VON VILLA BELLA
har han av sitt äventyrarlynne kommit på förfall, sökt sitt
umgänge bland vagabonder och banditer, men är fortfarande
tapper och ridderlig; då man erinrar honom om hans börd
och ber honom iakttaga ett uppförande, som är värdigt
denna, svarar han: “Den saken begriper ni inte. Vad be-
tyder det där: uppföra sig! Vad vet ni om de behov, som
ett ungt hjärta, en galenpanna har? Var kan ni ge mig
en skådeplats, som passar för ett liv som mitt? Ert borger-
liga samfund är mig odrägligt.“ I stället vill han ut i den
vida världen, vill leva landstrykarens fria liv — utan något
mål, “denn unser Herz — ach’, das ist unendlich, so lang
ihm die Kräfte zureichen!“ Då vi först möta honom, är
han på en usel bykrog i sällskap med tre landstrykare, som
sitta och dobbla, och för dem sjunger han till sin cittra en
visa, som uttrycker hans levnads filosofi
Kling! Kling! Klang! Klang!
Dik! Dik! Dak! Dak!
Mit Mädeln, sich vertragen,
Mit Männern ’rumgeschlagen,
Und mehr Credit als Geld;
So kommt man durch die Welt.
Men han har kastat ögonen på den vackra Claudine på
slottet Villa Bella, smyger sig till den terrass, där han
hoppas råka henne, svingar sig över gallret och gör henne
sin kärleksförklaring. Hon flyr förskräckt, och Crugantino
stöter samman med hennes älskare Don Pedro, båda dra
sina värjor, och Don Pedro blir sårad, men ridderligt för-
binder Crugantino sin motståndares sår. Sedan fortsätta
de spanskt romantiska äventyren på den månbelysta terrassen,
och till sist kommer Crugantino in i slottet, där han med
sitt friska lynne gör furore, särskilt då han för sällskapet
föredrar den ypperliga balladen Es was ein Buhle frech
genung, i vilken lyrikern Goethe röjer sig i hela sin kraft.
Tyvärr fullföljde Goethe icke det givande uppslaget i
detta stycke, vars förtjänster den tyska kritiken knappast
heller synes hava uppskattat, under det att den däremot
ägnat väl stora lovord åt hans samtidigt författade “Possen“
eller satiriska smådramer. Den unga tyska generation, som
Goethe tillhörde, kände sig, såsom vi sett, indignerad över
Voltaires kvickhet. Själv var den patetisk, och när den
någon gång sökte att vara spirituell, så misslyckades detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
