Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Don Carlos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 INNEHALLET I DON CABLOS
dramat upp på ett plan, som knappt längre var Sturm und
Drangs, och på samma gång som prosan försvunno ock de
komiska eller humoristiska gestalterna.
Då Schiller i april 1785 lämnade Mannheim för att resa
till Körner hade han emellertid endast de två första akterna
av denna redaktion färdiga, och de tre sista hade ännu en
blott kaotisk form. I Leipzig och i Dresden arbetade han
om det hela, och 1787 kom slutligen Don Carlos ut —
delvis med en ny plan och en ny hjälte. Markisen av Posa,
som förut endast varit en bifigur, har, särskilt i de tre sista
akterna, vuxit ut till dramats egentliga huvudperson, och
tendensen har blivit en helt annan. Don Carlos’ kärleks-
historia tilldrar sig ej längre huvudintresset, utan detta an-
knyter sig nu till Posas högtflygande drömmar, och det
negativa i det första utkastet, angreppen på den religiösa
och politiska reaktionen, har i slutredaktionen givit vika för
ett positivt program, för Posas girondistiska frihetssvärmeri.
Liksom Fiesco — och ännu mera — spelar Don Carlos
inom de politiska intrigernas och konspirationernas värld.
Carlos har varit trolovad med Elisabeth av Valois, men
nödgats avstå sin brud åt den åldrige fadern; även hon
älskar Carlos, men ingendera har för den andra yppat dessa
känslor, och av den stränga spanska hovetiketten höllos de
alldeles skilda från varandra. Prinsen har därför försjunkit
i ett djupt svårmod, och Filip II, som misstänker honom,
söker — liksom Claudius i Hamlet — att genom den sam-
vetslöse biktfadern Domingo utforska honom. Det miss-
lyckas, och Carlos’ ungdomsvän, markisen av Posa —
styckets Horatio — som från Flandern kommit tillbaka till
Spanien, lyckas förskaffa honom ett möte med drottningen.
Carlos förklarar henne sin kärlek, men drottningen vill icke
höra honom. Ni har aldrig älskat — utropar Carlos. “Jag
älskar icke mera“, och så hänvisar hon på sin plikt som
maka samt tillägger: “Elisabeth var er första kärlek. Må
Spanien bliva er andra“. Denna sinnets storslagenhet griper
till sist även Carlos, som lovar att söka glömma — då i
detsamma kungen kommer. Carlos har väl dessförinnan
lyckats fly, men Filips misstänksamhet har blivit väckt, ty
Spaniens drottning får aldrig vara ensam, utan uppvaktande
hovdamer, och nu följer en pinsam scen mellan båda.
I den andra akten har Carlos begärt audiens hos sin fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
