Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Den italienska resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMANITETSIDEALET 195
en, som kan berömma sig av detta företräde. Med den
konstitution, som vår har, kan jag hoppas lika litet av den,
som Sicilien kan hoppas av sin.“ Denna pessimism och
denna ringaktning för massan påminna nästan om Voltaires
och skilja sig i varje fall från Götz’ vittfamnande framtids-
drömmar. Goethes humanism avsåg också i främsta rummet,
icke mänskligheten, utan hans egen personlighet. Det var
denna, som skulle luttras och förädlas. Men hur högt man
än må sätta ett dylikt mål, är det dock i grunden själviskt,
och det lider därför av samma brist som all själviskhet —
det låder något smått vid det. Den oändlighetskänsla, som
dock finnes hos Sturm und Drang, krymper här samman
till ett behov av ett — visserligen ideellt — välbefinnande.
Bland de venetianska epigrammen finnes ett, som bäst åskåd-
liggör min mening:
Oft erkläret ihr euch als Freunde des Dichters, ihr Götter!
Gebt ihm auch, was er bedarf! Mässiges braucht er, doch viel:
Erstlich freundliche Wohnung, dann leidlich zu essen, zu trinken
Gut; der Deutsche versteht sich auf den Nectar, wie ihr.
Dann geziemende Kleidung und Freunde, vertraulich zu schwatzen;
Dann ein Liebchen des Nachts, das ihn von Herzen begehrt.
Diese fünf natürlichen Dinge verlang ich vor Allem.
Gebet mir ferner dazu Sprachen, die alten und neu’n,
Dass ich der Völker Gewerb und ihre Geschichten vernehme;
Gebt mir ein reines Gefühl, was sie in Künsten gethan.
Ansehn gebt mir im Volke, verschafft bei Mächtigen Einfluss,
Oder was sonst noch bequem unter den Menschen erscheint;
Gut — schon dank ich euch, Götter; ihr habt den glücklichsten
Menschen
Ehstens fertig: denn ihr gönnet das Meiste mir schon.
Goethe hade rätt: livet hade skänkt honom allt detta —
bostad, kläder, mat, dryck, vänner och kvinnokärlek samt
därutöver bildning, konstsinne, anseende och inflytande. Men
i grunden erinrar detta livsideal om det, som Bellman i
mindre högstämda ordalag förkunnat. Hos Bellman är det
likväl ett uttryck för naturbarnets naiva njutningsbegär:
“är jag född så vill jag leva och må väl på bästa vis“.
Någon högre värld än naturlivets kännei’ han icke, och han
bryr sig varken om bildning eller om anseende och in-
flytande. Genom dessa ökade fordringar, som kulturmänni-
skan Goethe uppställer, försvinner naiviteten, och man kan
ej undgå att tycka, att horisonten blivit trängre i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
