Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Iphigenia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:T9 ¿
20 0 IPHIGENIA PÂ PBOSA
skett på gudarnes befallning. Inför detta böjer sig Thoas,
och de avsegla till Hellas.
I början av 1779 grep sig Goethe an med att utföra den
redan tre år gamla planen. Han arbetade oerhört snabbt,
och i slutet av mars var det hela färdigt — men på prosa.
I den formen uppfördes stycket månaden därpå såsom hov-
skådespel och väckte då stort bifall; själv spelade Goethe
Orestes och lär såsom sådan hava varit ypperlig. Men på
oss gör detta prosastycke alls icke något intryck. Ehuru
icke blott gången av det hela utan även de enskilda satserna
äro desamma som i versdramat, verkar prosaversionen dock
nästan såsom ett drama från 1600-talets tyska vandrings-
trupper. Detta är onekligen ytterst egendomligt, men så är
det. Stycket förefaller att vara blottat på all poesi, och
detta kände även Goethe, som flera gånger omarbetade det,
ehuru visserligen blott till formen. Det manuskript, som
han tog med sig till Italien, var redan på ett slags fri, ryt-
misk prosa. Men där skrev han om det på femfotade jam-
ber, och nu först kom poesien fram. I januari 1787 kunde
han sända det fullbordade arbetet till Weimar. Men besyn-
nerligt nog — samma krets, som förut så livligt applåderat
den misslyckade prosaversionen, stod alldeles oförstående in-
för det stora konstverket, och det har först varit en senare
tid beskärt att göra rättvisa åt Goethes förnämsta drama,
som i viss mån kan sägas utgöra höjdpunkten av den tyska
nyklassiciteten.
Schiller kallade stycket “förvånande ogrekiskt och modernt“,
och med en viss rätt. Iphigenia står närmare till Racine
än till Euripides, och skall man här jämföra Goethe med
någon grekisk tragöd, vore det snarare med Sophokles, vars
Philoktetes i själva tanken erbjuder en viss likhet med Iphi-
genia; i bägge fallen är det det rena sinnets seger över sveket,
som förhärligas, sanningens makt över klokskapen. Men
betydelsen hos både Goethe och Racine är väl just, att de
■— samtidigt med det att de lärt av antiken — innerst för-
blivit moderna skalder, den ene fransman, den andre tysk.
Liksom Racine har också Goethe blott ett fåtal personer,
icke mer än fem; att aldrig mer än tre samtidigt uppträda
i en scen, är snarast ett filologiskt pedanteri. Liksom i det
franskklassiska dramat har kören bortfallit, och de tre en-
heterna iakttagas strängt, utan att detta på något sätt verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
