Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader - Goethes sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 GOETHE OCH WEIMARTEATEBN
GOETHES SISTA TID
en lidelse, som äro fullkomligt medryckande, och det spök-
artade, medeltida i själva situationen — älskaren, som famnar
en gengångare — verkar här på ett helt annat sätt än hos
Bürger. Antikens våldsamma sensualism och den fornkristna
mystikens glöd förena sig här till ett underbart helt.
Aret 1797, då Hermann und Dorothea samt balladerna
skrevos, beteckna höjdpunkten av Goethes poetiska skapar-
kraft. Egentligen var denna ganska intermittent och tillhör
väsentligen två perioder: 1772 — 75, då han skrev Götz,
Werther, Prometheus och Urfaust, samt 1796—1797, dit
balladerna samt Hermann und Dorothea höra. Under tiden
mellan 1775 och 1796 författade han blott ett stort konst-
verk, Iphigenia, och efter 1797 också blott ett, Westöstlicher
Divan. Till en del sammanhängde detta därmed, att Goethe
tyvärr icke var blott skald, utan delade sina landsmäns
smak för teorier, och det var dessa teorier, som till sist
förde skalden på villovägar.
Redan tidigt under hans vistelse i Weimar hade antiken
lockat honom, och med åren blev denna dragning honom
allt mer övermäktig. Den låg ju i hela tidsströmningen; i
Frankrike röjer den sig egentligen inom konsten, i Tysk-
land, såsom vi sett, mera allsidigt. Men i de arbeten av
Goethe, med vilka vi hittills sysselsatt oss, hade uppgiften
ännu varit att förena antik och modern anda. Nu blev
snarare uppgiften att utan några moderna tillsatser repro-
ducera antik diktning, och det egendomliga inträffade, att
Goethe, som vid sitt första framträdande så ivrigt reage-
rade mot den franska klassiciteten, vid sekelskiftet snarare
blev en beundrare av denna; han översatte då två av Vol-
taires tragedier, Mahomet och Tancrède. Anledningen var
huvudsakligen Goethes känsla för den franska verskonsten.
Det, som stötte honom i den samtida tyska teatern, var dess
naturalism. En dylik naturalistisk strömning går ju genom
hela 1700-talet såsom en reaktion mot klassicitetens under
upplysningen allt mer urblekta idealism, och denna natura-
lism hade särskilt brutit fram i Sturm und Drang. Men
både inom dramat och inom skådespelarkonsten hade denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
