Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Goethes sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH WEIMARTEATERN 22 5
naturalism blivit allt mer vulgär, och detta sårade givetvis
så estetiska naturer som Goethe och Schiller. Det var icke
deras dramer, som gingo på scenen, utan Kotzebues och
Ifflands tårdrypande, borgerliga stycken, och aktörerna lade
särskilt an på ett naturalistiskt spelsätt. Versdramer som
Iphigenia, Tasso och Don Carlos förblevo blott läsedramer,
och Sturm und Drang hotade således att mynna ut i ett
rent “Philisterthum". Det är detta, som ligger bakom Goethes
och Schillers omslag liksom bakom deras Xenier.
1791 hade Goethe blivit ledare för hovteatern i Weimar
och stod såsom sådan kvar till 1817, då han trädde till-
baka. Det var denna teater, som Goethe nu sökte göra till
ett hemvist för det högre, idéella dramat, och särskilt lade
han an på att lära skådespelarne att deklamera vers — en
konst, som även de mest berömda såsom Schröder och Iffland
ej behärskade. Men här ansåg han, att tyskarna behövde
gå i lära hos fransmännen, och det var huvudsakligen där-
för han översatte Voltaires nyss nämnda dramer.
Men hans hat mot den vulgära naturalismen förde honom
snart till ett fullkomligt underkännande av all realistisk konst.
Inför Shakspere kände han sig allt mera främmande, och i
antikens konst och diktning fäste han sig särskilt därvid,
att naturalismen här var bannlyst. Antikens diktning var
enligt hans uppfattning strängt stiliserad, hade uteslutit allt
tillfälligt, var idel klarhet, och han observerade icke, dels
att denna klarhet icke var någon torr, skematisk förstånds-
klarhet, dels att Shaksperes karaktärer just genom den roll,
som det omedvetna spelar i deras själsliv, bli rikare och
mera levande än de antika. Den grekiska tragediens gestalter
uppfattade han icke såsom individer, utan såsom typer, snarast
såsom allegorier eller symboler för vissa begrepp, och det
yttre tecknet därpå fann han däri, att skådespelarna buro
fixa masker; några representationer på Weimarteatern gåvos
ock i dylika masker.
Själv beslöt han nu att skriva en tragedi, som skulle
åskådliggöra hans nya uppfattning. Den skulle i likhet med
Aiskhylos’ stycken vara en trilogi, i vilken det första stycket
skulle skildra konungadömets förfall, det andra demagogiens
och det tredje visa, huru båda gå upp i en högre enhet.
Endast det första, Die natürliche Tochter, blev utfört; det
uppfördes 1803 på Weimarteatern, men föll, och förmod-
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
