Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Schillers historiska och filosofiska studier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 SCHILLERS BALLADER
en vitter tidskrift, Die Horen, och en Musenalmanach. Den
förra, som bland de utlovade medarbetarne räknade Tysk-
lands mest betydande författare, kom dock aldrig att bliva,
vad Schiller hade hoppats, ty bidragen inflöto sparsamt.
Men däremot blevo de olika årgångarna av Musenalmanach
ett högst betydande organ för de bägge nu samverkande
skalderna. Där offentliggjordes deras förut omtalade Xenier,
där infördes Goethes Venetianska epigram, hans ballader,
der neue Pausias m. fl. dikter, och för Der Musenalmanach
für 1798 (som utkom 1797) skrev Schiller sina så berömda
ballader: Der Ring des Polykrates, Der Handschuh, Ritter
Toggenburg, Der Taucher, Die Kraniche des Ibycus och Der
Gang nach dem Eisenhammer; året därpå följde några nya
ballader.
Namnet ballader passar här lika litet som för Goethes.
Schillers hava ingen likhet med medeltidens, och skillnaden
framgår redan därav, att ämneskretsen nästan i de flesta
fall är antikens. Väckelsen till denna balladdiktning hade
Schiller och Goethe, såsom förut framhållits, fått från Wolfs
1795 utgivna Prolegomena ad Homerum, vari han framlade
sin bekanta teori, att de stora homeriska eperna föregåtts
av mindre, kortare rhapsoddikter eller epyllier. Dylika epyl-
lier äro särskilt Schillers, och de äro tillika exemplifikationer
på hans kort förut utvecklade teori om naiv och sentimen-
talisk diktning. Undantager man den gråtmilda Ritter Tog-
genburg, som har en alldeles avvikande karaktär och är
präglad av 1700-talets medeltidsuppfattning, så ha de andra
något klassiskt enkelt, klart och antikt episkt i berättar-
tonen. De äro, enligt Schillers terminologi, “naiva“ dikter.
Men samtidigt hava de ett perspektiv, som göra dem till
“sentimentaliska“. Polykrates’ Ring är byggd på den även
hos den moderna människan dunkelt fortlevande känslan av
gudarnes avund, Der Gang nach dem Eisenhammer vilar på
ett föreställningssätt, i vilket både det antika ödesbegreppet
och den kristna tron på försynen spela in, Ibycus tranor på
den icke blott antika, utan allmänmänskliga Nemesisföreställ-
ningen o. s. v. Balladerna äro således “sentimentaliska“
idédikter i “naiv“ form, såsom sådana ypperligt konstruerade,
med en mästerlig språkbehandling och med den dramatiska
kraft, som man överallt finner hos Schiller.
Samtidigt skrev han en följd av andra idédikter, av vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
