Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 CHILDE HABOLD
göra populär, ooh. det var denna personliga, individuella stil,
som grep tiden. Walter Scott hade ju ej haft den, ej hel-
ler Coleridge, och Wordsworths söndagsbetraktelser voro i
alla fall på långt när ej så roande. Något poetiskt mäster-
stycke är dikten visst icke. I förhållande till Byrons senare
är den ganska ungdomlig och omogen, utan den kraftiga
stilen, den brutala cynismen, det våldsamma trotset och den
överlägsna självironien i Don Juan. Men anslaget finnes
dock redan här, och man kan därför förstå, att denna
skiss slog an. Den var dock ett uttryck för den individu-
alism, till vilken hela tidsriktningen strävade.
I företalet protesterar Byron bestämt mot misstanken, att
han i Childe Harold skildrat “någon verklig person. Harold
är ett fantasiens barn.“ Och blott i några obetydliga en-
skildheter hade verkligheten stått modell. Protesten är emel-
lertid en sanning med en högst betydlig modifikation, och
i manuskriptet hette hjälten icke Childe Harold, utan Childe
Burun — den medeltida formen för Byrons familjenamn.
Icke blott att själva resan är alldeles densamma som den,
som Byron själv nyss förut gjort, men den bild, han här
ger av hjälten, var — visserligen ej alldeles den verklige
Byron — men den Byron, han i viss mån, då han stod
framför spegeln, trodde sig vara och den Byron, som han
i varje fall ville, att andra skulle se i honom. Måhända
var det denna typ, som kraftigast bidrog till diktens fram-
gång, ty här hade man fått en ny Werther, omformad efter
Byrons beläte. Harold var ännu ung, ättling av en ärorik
släkt, som inskrivit sitt namn i Englands historia, men en
yngling, djupt sölad i laster, och skalden vill därför förtiga
hans verkliga namn. Många kvinnor hade varit hans, men
han hade älskat blott en enda, “and that loved one, alas,
could ne’er be his“. Han ville därför glömma. Sina nätter
tillbringade han bland dryckesbröder och fala kvinnor, och
i hans gamla, förfallna slott — ett kloster förr — ljödo nu
sånger av stojande snyltgäster och “Paphian girls“. Men
Harold själv fann ingen glädje i orgien, utan var en dröm-
mare, som leddes vid detta tomma liv och som därför läng-
tade bort. Och så började han sin resa, lämnade
His house, his home, his heritage, his lands,
The laughing dames in whom he did delight,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
