Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
CHILDE HAROLD 491
Man får förlåta allmänheten, att den icke trodde på Byrons
dementi, ty Harold hade allt för många likhetspunkter med
Byron: den höga börden, det gamla förfallna fäderneslottet,
som varit ett kloster (Newstead Abbey), även ryktet om
orgierna där och till sist resan. Men Byron hade samma
öde som före honom Lovelace: synden gjorde honom endast
mer intressant, och man förlät den vackre drömmaren hans
endast antydda laster. Den verklige Childe Harold blev där-
för Londonsäsongens lejon, som trots sin världströtthet syntes
på alla baler, alla maskerader, alla middagar inom den högre
societeten, omsvärmad av kvinnor, som erbjödo honom sin
kärlek — ty moralen i prinsen-regentens England var så
litet puritansk som möjligt. Byron hade således blivit både
en ny Lovelace och en ny Werther. Likväl har man tro-
ligen orätt, om man i porträttet ser en fullt medveten pose
av Byron. Den bild han här skapat av sig själv, var icke
avsedd för allmänheten, ty då han skrev Childe Harold,
tänkte han icke på att ge ut dikten. Men han var kokett,
och sådan som Childe Harold trodde han sig vara eller ville
han åtminstone vara. Han ville vara trött, blaserad, olycklig.
Och alldeles falsk var denna bild nog icke, ty det drag av
svårmod och leda vid utsvävningen, som han lägger in hos
sin hjälte — det draget fanns ock hos honom själv och
kommer ofta fram både i hans brev och i hans yttranden.
Sitt rykte hade Byron förvärvat med sin penna. Men
det är ytterst karaktäristiskt för honom, att han nästan
satte sin ära i att icke gälla såsom författare. Han var
lord Byron. Visserligen skrev han ibland för sitt nöje några
dikter, men de kostade honom alls ingen ansträngning. Och
för dem intresserade han sig mycket litet. Han skrev dem,
då han klädde sig till en bal eller då han kom hem från
en middag. Och med några författarhonorar ville han ej
smutsa sig. För övrigt hade han beslutat sig för att alldeles
sluta upp med detta versplotter, och den sist skrivna dikten
skulle ock bli hans sista.
Trots detta löfte kom den ena dikten efter den andra ut,
och den unge lorden med den förföriska pannlocken, de
blixtrande ögonen och den mefistofeliska klumpfoten blev
mer och mer beundrad, särskilt inom Londons damvärld.
Det var också för denna, som de poetiska berättelser i
främsta rummet skrevos, som han nu i rask följd publice’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
