Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harold och de poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 THE GIA0ÜB
rade: The Giaour och The Bride of Abydos 1813, the Cor-
sair och Lara 1814, The Siege of Corinth och Parisina
1816. Själva genren — den korta poetiska berättelsen —
var ju icke Byrons uppfinning; dylika dikter hade förut
skrivits av Coleridge och Walter Scott. Men tonen och
sceneriet voro här nya. Walter Scott hade skildrat Skott-
land; hos Byron är handlingen förlagd till orienten eller
till Italien, och här skildrade Byron, liksom Scott, vad han
verkligen sett, utan att såsom Moore behöva låna färgerna
från några resebeskrivningar. Det bästa i dessa berättelser
är också naturskildringarna — ehuru skildringar kanske icke
är det rätta ordet, då Byron knappt har någon förmåga att
åskådligt beskriva en trakt; därtill var han för orolig. Men
han kan överlägset återgiva stämningen, koloriten, luft-
streckets själ. Bör en batalj, en folkscen har han också
ett öppet öga, och även här får man det intrycket, att han
sett, vad han skildrar. Men berättare som Walter Scott är
han alls icke. De senare dikterna äro i detta fall väl något
bättre än de första, men själva händelsetråden är alltid
mycket skör. Lika litet kan han teckna några karaktärer.
Hans hjältar — och några andra bryr han sig ej om —
äro alla variationer på samma typ, och denna är lord Byron
själv, icke den verklige, utan den poetiska idealbild av denna,
som han skapat. Det är han själv, som liksom i Childe
Harold under olika förklädnader skymtar fram i diktgestal-
terna. Walter Scott döljer sig bakom sin dikt. Byron där-
emot begagnar sin blott för att få exponera sin egen per-
sonlighet. Under ingen tid har individen så gått upp i sig
själv, så sysselsatt sig med sitt eget själsliv som under
romantiken; det var dess arv från Rousseau. Men Byron
är den nästan mest genomförda representanten för denna
krets av egocentriska författare, och det var tydligen också
detta subjektiva inslag i berättelserna, som så mäktigt slog
an på samtiden. Man såg däri icke — såsom vi äro böjda
att göra — ett litterärt koketteri, utan liksom författaren
själv imponerades man av posen.
Innehållet i The Giaour är ovanligt torftigt. En harems-
flicka har inlett en kärlekshandel med en “giaour“ d. v. s.
en otrogen, en kristen, saken upptäckes, och den bedragna
paschan låter dränka flickan. Men giaourn hämnas, över-
faller och dödar paschan, och går så in i ett kloster, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
