Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Inledning - Emigrantlitteraturen och romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 8 8 ROMANTIKENS LIVSLÄNGD
sig från nyromantikens och. Walter Scotts från Byrons, men
i det väsentliga höra alla dessa samman, stå alla i opposi-
tion mot upplysningen och klassiciteten. Jag har därför
i denna framställning upptagit emigranterna såsom en grupp
inom den franska romantiken, Hugo och hans krets såsom
en annan.
I Frankrikes litteraturhistoria är romantik, lika litet som
annorstädes, en tidsbestämning. Den är en litterär rörelse
i början av 1800-talet, men den berör icke alla författare,
som leva under dessa decennier. Béranger stod utanför
romantiken; Scribe gör det också, och ehuru Balzac och
George Sand hava många beröringspunkter med romantiken,
hava de dock sin väsentliga betydelse för de litterära rikt-
ningar, som efterträdde romantiken. Jag begränsar därför
den följande framställningen till de rena romantikerna.
I Frankrike är romantiken, helt naturligt, senare än i
Tyskland, varifrån rörelsen utgick och där den började redan
på 1770-talet. I England räknar man genombrottet från
1798, och kort därefter märka vi i Frankrike de första före-
buden, Atala (1801) och René (1802). Men romantiken
hade här betydligt svårare att arbeta sig igenom. Först på
1820-talet blir striden livlig mellan klassiker och romantiker,
och romantikens fullständiga genombrott räknar man först
från 1830, då Hernani uppfördes. I viss mån fortlevde den
ända till 1885, Victor Hugos dödsår; ännu 1869 utgav han
en så ultraromantisk roman som L’Homme qui rit. Men
redan 1829 hade Balzac påbörjat sin stora realistiska roman-
serie, på 1840-talet började en bestämd reaktion mot roman-
tiken, och i själva verket kunde denna i Frankrike aldrig
slå igenom på samma sätt som i Tyskland och England;
därtill voro traditionerna från klassiciteten allt för starka.
Romantiken i Frankrike framkallas till stor del genom
impulser från utlandet. Dylika hava vi vid olika tillfällen
kunnat iakttaga redan förut: under renässansen från Italien,
under det tidigare 1600-talet från Spanien, under 1700-
talet från England. Men trots sitt beroende av engelska
idéer, såg Voltaires tid alltid med en fransk överlägsenhet
ned på engelsmännen: trots vissa förtjänster voro dessa dock
i jämförelse med sina grannar söder om kanalen ett folk av
barbarer. Denna känsla av överlägsenhet började nu för-
svinna, man lärde sig att betrakta de andra folken såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
