Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Lamartine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOCELYN
talas. Hon är den jordiska kvinnan, som älskar den rein-
karnerade ängeln, men som faller. Själva fallet kunde La-
martine ej skildra, ty för livets nattsidor ägde han ej blick.
Det, som intresserar honom, är blott hennes första kärlek
och hennes återupprättelse i döden. Någon karaktärsteck-
ning i vanlig mening kan man således ej fordra. Ej heller
ligger diktens betydelse i den plan, som jag nyss i huvud-
dragen sökt referera. Den är nog ej fullt felfri, och La-
martine gör sig här skyldig till samma fel som Chateau-
briand i Atala. Jocelyn skulle dock förhärliga katolicismen,
men det kan ej nekas, att skildringen av prästvigningen
snarare gör läsaren intagen mot en religion, som visar sig
så trång som biskopens. Att Jocelyn anser det vara en
plikt att offra sig för den gamle — det må så vara. Men
en kyrkans representant, som offrar två andra människors
lycka för — i bästa fall — sin egen salighet, det är icke
tilltalande och kastar en skugga även över den kyrka, som
Lamartine vördade, särskilt som varken han eller hans
publik längre hade någon tro på nattvardens, biktens och
avlösningens absoluta nödvändighet för biskopens salighet.
Men — som sagt — diktens betydelse ligger ej i planen,
utan i enskildheterna. En stor del upptages av naturbe-
skrivningar, och häri var Lamartine obestridligen en mästare,
mindre då han skulle skildra det vilda alplandskapet, ty
en dylik natur låg icke för honom, än då han målar ett land-
skap, som var hans egen hembygds. Ty fastän den bygd,
han här skildrar, skall ligga i en alpdal, är det faktiskt
Bourgogne, som föresvävat honom. I slutet har han in-
kastat en episod, Les laboureurs, vari han skildrar arbetet
på åkern, huru fåra efter fåra upplöjes, och en vackrare
hymn till det tysta, idoga jordarbetet har knappt skrivits.
Mitt under arbetet hör man, huru det ringer Angelus, plö-
jaren stannar då i sitt arbete, tar av sig mössan, böjer sitt
huvud och knäpper hop de valkade händerna till bön. Det
är detta stycke, som inspirerat en av den franska målar-
konstens största mästare, Millet, till hans underbara tavla
Angelus. Men ännu högre står enligt min mening Lamar-
tines skildring av det enkla prästbostället. Anda från The
vicar of Wakefields dagar hade man ju försökt sig med
prästidyller. Men de hade alla varit protestantiska. La-
martines är så vitt jag vet den första katolska, och
talas. Hon är den jordiska kvinnan, som älskar den rein-
karnerade ängeln, men som faller. Själva fallet kunde La-
martine ej skildra, ty för livets nattsidor ägde han ej blick.
Det, som intresserar honom, är blott hennes första kärlek
och hennes återupprättelse i döden. Någon karaktärsteck-
ning i vanlig mening kan man således ej fordra. Ej heller
ligger diktens betydelse i den plan, som jag nyss i huvud-
dragen sökt referera. Den är nog ej fullt felfri, och La-
martine gör sig här skyldig till samma fel som Chateau-
briand i Atala. Jocelyn skulle dock förhärliga katolicismen,
men det kan ej nekas, att skildringen av prästvigningen
snarare gör läsaren intagen mot en religion, som visar sig
så trång som biskopens. Att Jocelyn anser det vara en
plikt att offra sig för den gamle — det må så vara. Men
en kyrkans representant, som offrar två andra människors
lycka för — i bästa fall — sin egen salighet, det är icke
JOCELYN
tilltalande och kastar en skugga även över den kyrka, som
Lamartine vördade, särskilt som varken han eller hans
skrivningar, och häri var Lamartine obestridligen en mästare,
mindre då han skulle skildra det vilda alplandskapet, ty
cn dylik natur låg icke för honom, än då han målar ett land-
skap, som var hans egen hembygds. Ty fastän den bygd,
han här skildrar, skall ligga i en alpdal, är det faktiskt
Bourgogne, som föresvävat honom. I slutet har han in-
kastat en episod, Les laboureurs, vari han skildrar arbetet
på åkern, huru fåra efter fåra upplöjes, och en vackrare
hymn till det tysta, idoga jordarbetet har knappt skrivits.
Mitt under arbetet hör man, huru det ringer Angelus, plö-
jaren stannar då i sitt arbete, tar av sig mössan, böjer sitt
huvud och knäpper hop de valkade händerna till bön. Det
är detta stycke, som inspirerat en av den franska målar-
konstens största mästare, Millet, till hans underbara tavla
Angelus. Men ännu högre står enligt min mening Lamar-
tines skildring av det enkla prästbostället. Anda från The
vicar of Wakefields dagar hade man ju försökt sig med
prästidyller. Men de hade alla varit protestantiska. La-
martines är så vitt jag vet den första katolska, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
