Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Dumas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUMAS ROMANER 715
frs, hans böcker översattes genast på alla kulturspråk, även
på svenska, samt har lämnat icke så få spår efter sig i vår
litteratur. Men så populär Sue än var, så slog Dumas
honom ändå ur brädet. 1844—1845 skrev han Le comte
de Monte-Cristo, där han lyckades få fram just det ideal,
som hägrade för Louis Philippes börsjobbartid, en hjälte,
som fullkomligt rullar sig i guld och som behandlar millioner
som papperslappar. Samtidigt skrev han en kanske ännu
mera ryktbar roman Les trois mousquetaires (1844), som
han, då den slog an, fortsatte med icke mindre än två
följdromaner. Affären lönade sig bra; för Monte-Cristo fick
han av tidningen 33,000 francs och kunde sedan ge ut
romanen som bok. Men Dumas konsumerade också oerhört
med pengar, ty han tyckte om att leva friskt undan. Från
romanförfattare övergick han därför till arbetsgivare, skaffade
sig en verkstad i stil med Rubens atelier, anställde med-
arbetare, gav dem utkast, som de fingo utföra, varpå Dumas
gjorde några rättelser, satte till några färgklickar här och
var och gav så ut romanen under sitt namn. Det hela tog
han mycket lätt, och hans fantasi tycktes aldrig sina. Hans
son, den bekante författaren, var en gång tveksam, huru
han skulle avsluta ett arbete, med vilket han höll på. Du
kan ju — sade fadern — “äta frukost hos mig en dag, så
skall jag hitta på en avslutning för dig, medan jag gnager
på min kotlett“. Men tyvärr utvidgade han alltför mycket
sin verksamhet, satte upp en egen teater och ett par tid-
ningar. De blevo emellertid hans ruin, han fick göra kon-
kurs och rymma, och sedan hade han mycket växlande öden,
deltog 1860 i Garibaldis sicilianska äventyr, höll föreläs-
ningar, och då de inte lyckades, startade han — en sås-
fabrik. Men Monte-Cristos millioner ville tyvärr icke komma,
och till sist fick sonen taga hand om sin gamle lättsinnige
och oförbätterlige far. Det blev den originella avslutningen
på en mycket originell levnadsbana. Han dog 1870.
Hans rätt till en plats i litteraturens historia kan vara
omtvistbar. Men i kulturens kan den ej bestridas, ty han
är en bland de mest typiska författarne från denna tid, och
såsom sådan har han sina förtjänster. Han berättar livligt
och underhållande, i hans dialog är det alltid fart, han är
kvick, ibland verkligt spirituell, hans fantasi visar aldrig
spår av någon trötthet, och dessa förtjänster gjorde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
