Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugo som lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÉGENDE DES SIÈCLES 733
Av dylika praktfulla skildringar överflödar detta epos.
Men planen är onekligen fantastisk. Det hela består av
en samling, fristående tidsbilder. Det första partiet faller
inom den bibliska historien, men utom den sista dikten —
Jesus uppväcker Lazarus — äro alla de andra från det
gamla testamentet. Hela den helleniska civilisationen går
han däremot, egendomligt nog, alldeles förbi, och från
antiken har han blott fått ett enda motiv, som han kallar
Décadence de Rome och som behandlar den bekanta anek-
doten om Androkles och lejonet. Därefter komma tre korta
stycken, behandlande Islam, och därpå bokens huvudparti, den
medeltida sagohistorien, som tydligen mest tilltalade roman-
tikern Hugo. Därmed har man hunnit ungefär till hälften.
Sedan han därefter ägnat några poem åt orienten, övergår
han till den italienska renässansen, därifrån — utan att
beröra reformationen — till inkvisitionen, till de följande
århundradena och slutar med “La trompette du jugement“.
Såsom helhet gör detta epos, som man redan härav torde
finna, ett mycket diffust intryck, och någon stor ledande
historisk tanke, någon tråd i mänsklighetens utveckling har
man svårt att upptäcka i dessa växlande bilder. Jag miss-
tänker också, att han först skrivit de egentligen enda eperna
i cykeln — de medeltida dikterna Le Petit roi de Galice,
Eviradnus och Ratbert, som äro glanspartierna — och att
han först sedan kommit på idéen att göra dem till episoder
i ett stort epos, som skulle behandla hela mänsklighetens
utvecklingshistoria, eller — då Hugo städse rörde sig med
kolossala problem — med hela universums historia. Denna
tanke har han utvecklat i företalet, och då man här också
får ett exempel på den romantiska barockstil, till vilken
Hugo allt mer och mer förföll, vill jag därur göra några
utdrag. “Ar denna bok ett fragment? Nej. Den existerar
för sig. Den har, som man skall se, början, mitt och slut.
Men samtidigt är den, så att säga, första sidan i en annan
bok. Kan början vara ett helt? Utan tvivel. En peristyl
är en byggnad. Trädet, början till skogen, är ett helt.
Genom roten har det ett isolerat liv, genom saven ett all-
mänt. Ensamt är det blott ett träd, men förebådar skogen.“
Vad är då meningen med det hela? “Att skildra mänsk-
ligheten i ett slags cykliskt arbete, att efter vartannat och
samtidigt under alla olika synpunkter måla historien, fabeln,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
