Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Sainte-Beuve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEPH DELORME 789
århundradets gudlösa läror. I moralen blev han d’Alemberts
lärjunge. Han skulle hava gjort sig samvetskval, om han
satt sin fot i en kyrka, men han skulle hava gått en mil
för att få bispringa en fattig. Han hatade de store och
älskade de små. Men så måste han välja levnadsbana. Han
tvekade mellan juridiken och medicinen, men bestämde sig
delvis av ekonomiska skäl för den senare vetenskapen. Till
poesien fattade han nästan hat. Men han var icke lycklig,
utan tärdes av en allt starkare melankoli, hans enda för-
ströelse var långa promenader på den yttre boulevard, bred-
vid vilken han bodde, förbi de långa svarta murarna till
den vidsträckta kyrkogård, som man benämner en huvud-
stad. Ekonomiskt hade han det också svårt. Så erbjödo
sig några personer att bekosta hans studier, han mottog an-,
budet, men fann snart, att detta ej var osjälviskt, att man
hade vissa baktankar — på vilka han emellertid ej närmare
går in — och så avsade han sig understödet. Han hade
nu åter blivit oberoende, om än utan existensmedel, och
hans gamla kärlek till poesien vände tillbaka. Han lärde
känna några vänner, enkla och goda, entusiaster för dikt-
konsten, och i deras krets blev den drömmande, sorgbundne
ynglingen upptagen. Men döden hade redan satt sitt märke
på honom, och en tärande bröstsjukdom lade honom i gra-
ven. “Genom sin smak, sina studier, sina vänskapsförbin-
delser tillhörde Joseph, särskilt mot slutet, med själ och
hjärta den unga diktning, som André Chénier vid foten av
schavotten testamenterat till adertonhundratalet och vilket
ärorika arv Alfred de Vigny, Victor Hugo, Emile Deschamps
och tio andra med dem övertagit och förkovrat.“
Undantager man, att den verklige Joseph Delorme icke
avled 1829, då boken utgavs, hava vi här, som sagt, Sainte-
Beuves egen ungdomshistoria. Efter biografien följa Joseph
Delormes dikter och hans “pensées“, de senare förfäktande
den nya skolans idéer samt dess samband med Plejaden.
De förra, dikterna, äro i och för sig föga betydande. Sainte-
Beuve ägde varken poetens fantasi eller dennes sensibilitet,
men de visa den betydelse, Ronsard och hans samtid nu
fingo för det nya släktet; så utgöres en stor del av Joseph
Delormes poesi av sonetter i Ronsards stil. De visa ock ett
starkt inflytande från den engelska sjöskolan, särskilt från
Wordsworth, som Sainte-Beuve ofta översatte och efterbil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
