Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Sainte-Beuve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790 VOLUPTÉ
dade och vars poetiska realism nu fick en viss betydelse
för den franska romantiken; även av Keats och Schiller
har han tagit intryck. Flera dikter äro känsliga och vackra,
men någon stor poesi har man här icke.
Sedan följde några andra diktsamlingar, Les Consolations
1830 och Pensées d’Août 1837. Men viktigare än dessa
var hans 1834 utgivna roman Volupté. Även den är halvt
självbiografisk, skildrar hjältens förhållande till olika kvin-
nor, av vilka en är gift och i vilken man utan svårighet
kunnat igenkänna mad. Hugo, för vilken Sainte-Beuve vid
denna tid svärmade. Han söker här att analysera kärleken
i dennas olika former, såsom andlig och såsom sinnlig, och
han visar, huru hjälten genom sina erotiska förvillelser för-
lorar all handlingskraft och till sist söker sin räddning i
kyrkans armar. Hjälten, Amaury, tillhör samma släkte som
Werther och ger oss tidens så ofta varierade sjukdoms-
historia. Men den är icke väl skriven, utan är ganska
tröttsam att läsa. Den ger oss heller icke den verklige
Sainte-Beuve, utan en Sainte-Beuve, kostymerad efter den
sista litterära modejournalen. Sainte-Beuve var väl en starkt
sinnlig natur, men den dominerande egenskapen hos honom
var hans starka vetgirighet, och denna åter yttrade sig i
en rastlös verksamhetslusta. Alfred de Musset kunde för-
falla till en dådlös förtvivlan, men aldrig Sainte-Beuve. I
enskildheterna visar väl Volupté en fin psykologisk blick,
och dessa analyser, liksom hans diktförsök, blevo också av
betydelse för den blivande kritikern. Ty för en dylik är
det dock av vikt att hava prövat på den poetiska tekni-
kens svårigheter, och hans självanalyser blevo en förskola
för hans följande analyser av andra. Men ehuru dessa
skönlitterära arbeten av samtiden snarast bedömdes välvilligt,
kände Sainte-Beuve själv, att hans vingar ej voro nog
kraftiga, och han drog sig därför tillbaka från poesien —
tyvärr icke utan ett agg mot dem, som lyckats. Så över-
lägsen han är som kritiker, när det gäller framfarna tiders
författare, så oförstående är han ofta, då han bedömer
samtida. Det är denna hans ofta påpekade svaghet, som
gjort åtskilliga bedömare blinda för hans verkliga storhet.
Ty en dylik har han.
Den mest dominerande egenskapen hos honom var, som
sagt, hans brännande vetgirighet, och denna lockade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
