Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA GUZLA 811
ningar om illyrisk folktro och. seder, och ehuru man i dessa
visserligen kan spåra spjuvern, har man svårt att tro, att
hans studier varit så ytliga, som han sedan ville påskina.
Och slutligen äro själva dikterna utan tvivel imitationer av
verkliga slaviska folkdikter. Visserligen känner jag ganska
litet till dylika, men de översättningar, jag läst, påminna i
tonen ganska mycket om Mérimées. Dikterna äro vackra,
känsliga, tonen är väl träffad, och helt visst avsåg Mérimée
med dem icke blott ett skämt, ehuru man å den andra sidan
kan förstå, att han njöt av den lyckade mystifikationen. Bästa
beviset, att han lyckats dikta i den slaviska folkvisans stil,
har man däri, att Rysslands störste skald, Puschkin, trodde
på äktheten och översatte några av dikterna på ryska.
Mérimées biograf, Augustin Filon, går t. o. m. så långt, att
han betecknar La Guzla såsom höjdpunkten av poetisk
skaparkraft hos Mérimée: ‘‘Aldrig under något skede av sitt
liv, varken förut eller efteråt, har han en så stark inbillnings-
kraft som i dessa föregivna illyriska sånger. Vissa ögonblick se
vi icke mera den gäckande Mérimée, och vi förföljas ej längre
av detta evinnerliga smålöje, som förstör flera partier i hans
bästa arbeten.“ Både som mystifikation och som poesi är
la Guzla därför ett förträffligt arbete.
Hans nästa har också till huvudsyfte att giva tidsfärg
och står på gränsen mellan roman och drama. Det var
hans La Jacquerie, scènes féodales par l’auteur du Théâtre
de Clara Gazul (1828) — således fortfarande utan författar-
namn. La Jacquerie är som bekant det bondeuppror, som
utbröt 1358, under en bland de mest anarkiska perioderna
i Frankrikes historia, och det var denna tid Mérimée nu
ville teckna. Intresset för dylika historiska skildringar hade
man naturligtvis fått från Walter Scott, vars arbeten på
1820-talet voro bland de mest lästa i Frankrike och vilka
redan framkallat Hugos Han d’Islande (1823) och Cromwell
(1827), de Vignys Cinq-Mars (1826) och Viiets Les Barri-
cades (1826), som sedan efterföljdes av Les Etats de Blois
och La Mort de Henri III, i vilka stycken Vitet skildrade
ligans tid. Vitet tillhörde, såsom vi måhända minnas,
Mérimées närmaste umgängeskrets, och det är därför ytterst
sannolikt, att Mérimée från honom fått väckelsen till la
Jacquerie. Les Barricades är nämligen icke en historisk
roman, egentligen keller icke ett drama, utan en följd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
