Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
812 LA JACQUERIE
“scènes historiques“, som giva oss en bild av Frankrike
under de sista regenterna av huset Valois. Scenerna hänga
hop, och det är endast dialogformen, som skiljer arbetet
från en brett anlagd historisk roman. Även Wallensteins
Lager torde icke hava varit utan betydelse för dessa då
populära tidsbilder. Det var denna form, som Mérimée nu
upptog, och bakom hans “Scènes féodales“ ligger ett ganska
djupgående historiskt studium. Han ville måla det anarkiska
samfund, ur vilket renässansens Frankrike vuxit fram, och
la Jacquerie var således ett slags prolog till Les Barricades.
Skildringen har icke någon egentlig hjälte — det skulle i
så fall vara munken Jehan — utan vill giva en åskådlig
bild av hela tiden, av alla de olika samhällsklasserna, draga
fram deras psyke, deras stridiga intressen och deras olika
livsuppfattning. Mérimée uppställer icke någon historisk
teori, ty mot alla teorier hyser han, liksom Sainte-Beuve,
en avgjord misstro. I stället för syntesen vill han giva en
analys, vill samla de konkreta fakta, som konstituerade den
tidens samhälle, giva oss så att säga hela periodens psykologi.
Han söker därför att få fram alla de olika faktorerna,
karakteristiska representanter för de olika, mot varandra
kämpande klasserna: ädlingar, bönder, borgare, arbetare,
präster, munkar, rövare och fria soldatband. I åtskilliga
punkter kan man nog märka, att Mérimée fått uppslagen
från Ivanhoe — stormningen av ett slott, rövarbandet, fri-
lansarne m. m. — men Mérimée bemödar sig om en vida
starkare historisk realism, än Walter Scott hade iakttagit.
Han rör sig över huvud ej med några ideala gestalter —
det enda undantaget är en vanbördig, förälskad väpnare
Pierre, som erinrar något om en tenorhjälte, men går man
till medeltidens egen diktning, möter man även där dylika
karaktärer. Tidstrogen är därför möjligen även denna
gestalt.
La Jacquerie kan emellertid blott betraktas såsom en för-
beredelse till den historiska roman, med vilken Mérimée
1829 framträdde: Chronique du règne de Charles IX eller
den tredje i ordningen av Frankrikes historiska romaner.
Men Mérimée gjorde sig här ej skyldig till samma fel som de
Vigny — att taga verkligt historiska personer till hjältar —
utan återgick till den metod, som Walter Scott begagnat:
att väl skildra en märklig historisk tilldragelse, men låta de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
