Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRONIQUE 813
agerande vara icke historiska utan fingerade personer. Här
är hjälten en ung, visserligen trosfast, men ingalunda bigott
hugenott, Bernard de Mergy, som strax före Bartolomei-
natten kommer till Paris, där han träfiar sin bror George,
som däremot gått över till katolicismen, ehuru han i själva
verket är fritänkare. På vägen till Paris råkar Bernard ut
för ett äventyr med en trupp tyska legoryttare, har i Paris
en kärlekshistoria med den vackra Diane de Turgis och
i samband därmed en duell, blir under mordnatten räddad
av sin älskarinna och flyr till La Rochelle, hugenotternas
fasta bålverk, råkar under belägringen att skjuta ned sin
egen bror, och gripes därvid av den djupaste förtvivlan.
Och så slutar romanen halvt såsom styckena i Théâtre de
Clara Gazul: “tröstade sig Mergy? Tog Diane en annan
älskare? Det låter jag läsaren avgöra, vilken alltid efter
sin smak avslutar romanen.“
Också i den punkten erinrar romanen om Walter Scotts,
att själva hjälten intresserar oss jämförelsevis litet; någon
djupare karaktärsstudie har Mérimée här knappast gjort,
och huvudvikten lägges på skildringen av miljöen och av
bipersonerna. Men här står Mérimées betydligt tillbaka för
förebilden. Den nästan enda av romanens gestalter, som
fått en mera allsidig belysning, är den tyske kaptenen
Dietrich Hornstein; vad de övriga beträffar når karakteri-
stiken knappast längre än till epidermis, och de så dråpliga,
humoristiska figurer, som möta oss hos Walter Scott, saknas
här alldeles. Men icke heller miljöen har samma rikedom
som hos Walter Scott, icke ens som i la Jacquerie, och
detta sammanhänger med Mérimées arbetsmetod. Jag har
nyss — så börjar han företalet — läst ett stort antal romaner
och ströskrifter från slutet av 1500-talet. Jag har gjort ett
utdrag ur min läsning, och det är detta, som här framlägges.
I historien tycker jag blott om anekdoten, och bland anek-
doterna föredrar jag sådana, i vilka jag tror mig finna en
sann målning av seder och karaktärer vid en viss tid.
Smaken är ju ej vidare hedersam, men till min skam tillstår
jag, att jag gärna skulle avstå från Thukydides för några
autentiska memoarer av Aspasia eller en av Perikles slavar.
Ty memoaren är författarens förtroliga samspråk med läsaren,
och endast den ger detta porträtt av människan, som roar
och intresserar mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
