Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LES CAPRICES DE MARIANNE 83"
är de, som utgöra Commedia dell’arte-inslaget. Marianne
älskas av den unge, svärmiske Célio, som har väpnarens
idealitet i den medeltida riddarsagan. “0“ — säger han —•
“att jag kunde förvärva mig ett namn i tornejer och siakt-
ningar! Att jag finge bära Mariannes färger och fläcka
dem med mitt blod! Att jag hade att kämpa mot en rival,
att trotsa en hel här!“ Han hänger sig åt sitt ljuva dröm-
meri, men han vet drömmarens öde: “mjukt vilande i en
båt, avlägsnar han sig alltmer från stranden, i fjärran ser
han förtrollade fält, grönskande ängar, ser en hägring av
sitt Eldorado, Vågorna vagga honom tyst framåt, och när
Verkligheten väcker honom, är han lika långt från det mål,
dit han strävat, som från den strand han lämnat.“ Livet
är ironiskt. Marianne vill ej bönhöra honom, och då han
ber vännen Octave föra hans talan hos den sköna, börjar
hon intressera sig för ambassadören, slutar nästan med en
kärleksförklaring till denne, men Célio faller för en av
Claudios lönnmördare, och Octave tillbakavisar Marianne:
“Jag är blott en rucklare utan hjärta. Jag har ingen akt-
ning för kvinnorna. Den kärlek, jag kan inge, är den-
samma, som jag kan hysa: den flyktiga berusningen av en
dröm.“ Och Marianne själv? Hon är vacker, men — sä-
ger Octave till henne — “ni liknar Bengalens rosor, som
äro utan törnen och utan doft“. Hur meningslöst är det
då icke, att Célio älskar denna kvinna och att hon älskar
Octave! Men sådan är livets ironi.
Fantasio är ett ännu mer romantiskt drama. Hjälten är
nästan romantiken själv, nycken, fantasien, föraktet för den
borgerliga moralen, han är blaserad på allt, förrucklad, kvick,
bizarr, kanske också med någon känsla, som han är för
stolt att röja. Den handling, i vilken han insatts, är sa-
gans, ehuru händelsen spelar i München. Men detta Mün-
chen är ett annat än det vi känna. För att undvika ett
krig med Mantua (!), har konungen av Bayern lovat sin
dotter åt dess furste, och i denne hava vi en ny Comme-
dia dell’arte-figur. Han är dum som sagans dumma prin-
sar och har fått för sig, att han okänd och förklädd skall
på Amadis’ manér vinna prinsessans kärlek. Han låter sin
kammarherre därför kläda ut sig till prins och uppträder
själv såsom kammarherre — vi minnas motivet från Mari-
vaux’ Le jeu de l’amour et du hazard. Men utgången blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
