Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LES NUITS 8 5 7
Mera lyckad var Musset såsom lyriker. Denna lyriska
diktning är i huvudsak begränsad till åren 1835—1838.
Hans La Nuit de mai och La Nuit de décembre infördes
1835 i Revue des deux Mondes, året därpå följde La Nuit
d’Août och 1837 La Nuit d’Octobre, 1836 hans Lettre
à Lamartine och 1838 hans L’Espoir en Dieu. Dessa äro
de förnämsta av hans stora lyriska poem. Temat i dem
är, såsom alltid hos Musset, kärleken, och det är hans egen
erfarenhet, som ligger bakom, ty utanför denna har Musset
mycket svårt att gå. För vår tid är han, så vitt jag vågar
döma, alltför sentimental och deklamatorisk. Det vore väl
orätt att här jämföra honom med en lyrikens mästare som
Goethe, som aldrig deklamerar och vars lyrik berör själs-
livets flesta yttringar. Men även Lamartine har flera strängar
på sin lyra. Musset varierar i själva verket hela tiden
samma tema, och han upprepar därför sig själv. Retoriken
blir till sist kall, och ett mycket starkt intryck härav fick
jag, då jag i Théâtre français åhörde en uppläsning av en
av hans “Nätter“. För min del föredrar jag därför hans
kortare dikter, som ofta äro förtjusande. Men å andra sidan
måste man medgiva, att de stora poemen innehålla partier av
en överlägsen skönhet. La Nuit de mai har såsom bakgrund
hans förhållande till George Sand. Under den ljumma vår-
natten uppenbarar sig sångmön för skalden och uppmanar
honom att fatta lutan och sjunga. Men han är fylld av
svårmod :
Comme il fait noir dans la vallée!
J’ai cru qu’une forme voilée
Flottait là-bas sur la forêt.
Elle sortait de la prairie;
Son pied rasait l’herbe fleurie;
C’est une étrange rêverie;
Elle s’efface et disparait.
Han är ensam och känner ensamhetens ve. Sångmön
uppräknar då en mängd ämnen värdiga att av honom be-
sjungas. Men säger han: “Jag kan ej besjunga hoppet,
icke äran, icke lyckan, ej en gång lidandet. Munnen är
tyst för att höra hjärtat tala.“ Härpå svarar sångmön med
en underbart vacker liknelse om pelikanen, som när sina
ungar med sitt eget blod — det är skaldens uppgift.
Decembernatten är visserligen fylld av samma världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
