Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyst, sjelf oförnärmad, och redan då mognad man
(Skjöldebrand), hvilken sedan tillryggalagt en så lysande bana, kunnat
ännu i sena ålderdomen, då han skref sina memoirer, ega en
sådan förkärlek för sin plan, att han öfver dess tillintetgörande,
hvilket han ensamt tillräknar Järta, tecknar följande patetiska
utgjutelse, som hans minnestecknare i Biografiskt Lexikon
(Wieselgren, hvilken dock är hans beundrare,) upptagit: ”Må
då allt det blod, som kommer att flyta, må alla de olyckor,
som skola drabba vårt fädernesland, falla tillbaka på den,
hvilken af afund och trolös feghet förlamar våra armar. Sannolikt
skola våra hufvuden falla på schavotten, men jag skall gerna
gifva mitt, för att få se Järta försona sitt bedrägliga
uppförande.” Adlersparre förklarade sig på samma sätt öfver det
misslyckade företaget: ”Helsa Hans Järta ifrån mig och säg
honom , att allt det Svenska blod, som varder rinnande, det
varder rinnande öfver hans hufvud.” Det är af en psykologisk
märkvärdighet, att eljest ljusa hufvuden kunna så förblindas,
så vida man ej får antaga, att Järtas stränga omdöme om
deras olämplighet att uppträda som ledare i en statshvälfning
hemligen dertill medverkat. Men detta kunde ej gälla de
öfrige, hvilka alla så länge upprepat, att Sveriges räddning
tillintetgjordes genom ”en af fruktan blek talare”, att det
blifvit en historisk beskyllning, hvilken desto hellre bör utplånas
från Järtas minne, som det var just han, hvilken förekom all
utgjutelse af blod, vare sig deras eget, eller andras, eller, hvad
som blifvit en evig skamfläck för Svenska häfden, ännu en
Svensk konungs. Såsom berömligt undantag från denna
förvillelse må antecknas, att en sansad krigare, som var
närvarande både vid ifrågavarande tillfälle och vid konungens
fängslande den 13 mars, nemligen öfverste Arnell, i sin
berättelse om det förra äfventyret erkänner, att ”sjelfva planen
var omogen, den hade säkert icke lyckats, men mycket blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
