Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Firmamentet flammar. Försagde ila
Fästets skrämda djur till de dolda iden.
Fogeln, bländad, slår med förlamad vinge
Ner på en tufva.
Högre sjnnger vinden i trädens toppar,
Anderöster hviska i sena kvällen;
Ha då grafvens riglade kopparportar
Rämnat för blixten?
Hör det dånar redan i fjärran! Jorden
Darrar, kvider. Närmare åskans krigsvagn
Majestätiskt tränger — och himlens orgel
Brusar i molnen.
Stora tankar fylla min själ. Han dricker
Glädjerusig aningens nektarpärlor
Hvarje barnsligt forskande ande äger
Siarestunder.
Här är sanning. Kunde hit upp jag tidens
Själfbedragne, sminkade dårar leda —
Himlens blixtar tände väl ljus och brände
Tviflen till askal
Här yppar sig ett religiöst drag i hans diktning,
som står i visst sammanhang med hans natursvärmeri,
ty det är uti naturen, som han försöker komma till
kännedom om skaparn, det är i naturen, han till sist vill finna
Gud, det är genom denna han vill besegra sina* tvifvel,
hvilket han ock uttrycker i en annan dikt i Lunds
Veckoblad 1837: »till Adolf Törneros* skugga», hvari
det heter:
— — — Dock viken tvifvel! tystnen grymma frågor I
Det är en Gud. Han anar solens lågor
Och andas vestanvind. Och Gud är stor /
Jag kämpade — jag segrade — jag tror/
Naturens rent yttre företeelser äro honom en
försäkran om Gud, i dessa ser han det högsta väsendets
närvaro. Så heter det i ett litet poem infördt i
Marie-stads Veckoblad, 8 juli 1837, »Frid i Gud»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
